Taito hade inte direkt små visioner med Darius. Med en spelplan som sträckte sig över hela tre skärmar, en semi-linjär progression där spelaren gavs möjlighet att välja vilken väg vidare hen skulle ta och robotiska fiskar var den ursprungliga upplevelsen inte direkt något som ens hade en teknisk möjlighet att leta sig in i våra västerländska hem under tidiga andra halvan av 80-talet.
Inte för att försök inte gjordes, men när resultatet inte blev mer inspirerande än en typisk fullständigt missförstående Amiga-tolkning av ett helt annorlunda arkadorgiginal kunde det väl rimligen kvitta.
Med Darius 2 var det annorlunda. Hårdvara för hemmabruk i Japan kanske inte matchade arkadhallarnas dito i samtliga aspekter, men med ypperligt arkadkonverteringsvänliga Mega Drive och PC-Engine behövde Darius inte skämmas för sig i nedskalat format även om antalet skärmar reducerades till en.
Mer imponerande är det därför att se Darius 2 till Master System, här i väst känt som Sagaia, som inte endast en grafikteknisk bedrift där parallax-scrollande bakgrunder samsas med mängder med fiender, projektiler och annat i en omfattning som knappt känns rimlig med hänsyn till hur begränsad hårdvaran trots allt är, utan som även spelmässigt lyfts upp till en nivå där det slåss tillsammans med Power Strike 2, R-Type och Fantasy Zone 2: The Tears of Opa-Opa om att vara konsolens absolut bästa shmup.
Problemet med Sagaia, som gör att det snubblar vid mållinjen, får väl sägas vara att det olikt dess konkurrenter saknar en estetisk och spelmekanisk inramning som, bortom de robotiska fiskarna, vägvalen och den uppgraderingsbara skölden, får det att sticka ut från mängden av liknande rymdskjutare. Dessutom har det en förmåga att glömma bort vad det jobbar med för typ av hårdvara, varpå vissa mer intensiva sekvenser får stackars Master System att gå på sina knän och över tid se dem skrapas upp och börja blöda; Där finns sekvenser framåt slutet av spelet där det endast räddas av dess genuint genomarbetade förmedlande av de förväntningar som ställs på oss som spelare när man vadar runt där i ett hav av flimrande projektiler och fiender.
Sagaia är aldrig oumbärligt, och det är nog så att dess sena anländande till en så pass för dess samtid inaktuell konsol som Master System fått det att förbli något av en kuriositet för de som verkligen vurmar för konsolen. Hade det inte varit för att, den i de flesta avseenden överlägsna, Mega Drive-versionen uteblivit från den Europeiska marknaden hade Sagaia troligen varit än mer okänt än vad det redan i nuläget är.
Men för de som bryr sig finns det liksom ingen anledning överhuvudtaget att blicka åt ett annat håll, om så bara för att se att nedskalningar till Master System kunde hålla en klass lika hög som denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar