Hokuto no Ken säger mig inte så mycket. Ej heller Fist of the North Star, som vi känner det här i väst. Det har alltid varit så. Det är uppenbarligen så fortfarande. Det är inte så att jag inte hört talas om mangan och animen, för det har jag. Är bara absolut inte insatt.
Under 80-talet spelade jag väldigt mycket Master System. Hyrde konsolen rätt ofta. Black Belt var ett av de spel jag återkom till, utan att egentligen veta varför. Det var lite som en logisk uppföljare till Kung Fu till NES, fast snyggare och sanslöst mycket svårare. Oftast kom jag inte längre än till den första bossen, men jag var rätt nöjd med livet ändå.
Såhär nästan 30 år senare, så är mitt förhållande till Black Belt ungefär likadant. Jag återkommer till det, gång på gång, utan att egentligen veta varför.
Så jag satte mig ned, för något år sedan, och började fila på exakt vad det handlade om.
Rätt mycket, visade det sig.
Bland annat att spelet är kraftigt omgjort för den västerländska publiken, möjligen för att Hokuto no Ken inte direkt var lika het skit här som ett svart bälte kunde tänkas vara.
Att Yuji Naka kodat spelet.
Men kanske absolut främst handlade det om det här:
Att Commodore 64 och Amiga levde väldigt mycket på uttryck mer än gameplay, när det kommer till spel, är något som inte borde vara främmande för nästan någon med lite koll på den eran. Bossmusiken i Black Belt vittnar dock om att även Master System i viss mån levde på liknande meriter. Ys, och älskade Yuzo Koshiro, kan exemplifiera det hela rätt bra. Så även Phantasy Star, R-Type och Fantasy Zone.
Herren.
Jag stod för fan och nynnade på musiken till Penguin Land i duschen när jag var ung.
Sicket skadat litet barn.
Dock, trots att Black Belt hör hemma i trakten av 1986 så gör det en del andra saker som faktiskt är väldigt imponerande för sin tid. Som det här med att bakgrunden scrollar i flertalet olika lager vilket ger en rätt läcker känsla av djup. Och att den rätt utzoomade kameran som följer med längs nivåerna zoomar in rejält när det är dags för bossfight, och förvandlar det annars Kung Fu-aktiga spelet till något mer av ett klassiskt fightingspel där man sakta och metodiskt får försöka nöta ned fiendens hälsomätare till noll för att avslutningsvis bränna iväg några hundra slag eller sparkar i ett så frenetiskt tempo att bossen till slut exploderar.
Rent allmänt har fiender en förkärlek till att explodera när man slår på dem. Upplösas i ett gytter av tiles som flyger i en perfekt båge över skärmen.
Black Belt är i grund och botten ett oerhört simpelt spel där man egentligen inte gör mycket mer än att gå från vänster till höger och slå eller sparka på fiender. Hoppa kan man också göra, lågt. Högt, om man vill komma åt någon av de hjälpande föremål som då och då flyger förbi i skärmens överkant.
Vandrandet, slagandet och sparkandet avbryts med jämna mellanrum av små minibossar av diverse olika karaktär. Någon kastar knivar. Någon slår med en piska. Någon är fet som fan. Här känns spelet plötsligt som Yie Ar Kung Fu till Commodore 64.
Trots dess simpla upplägg lyckas Black Belt att skapa en rätt så hypnotiserande liten upplevelse, som varje gång jag tar mig an den känns ett litet steg närmare något som jag faktiskt förstår varför jag uppskattar.
Spelet tar, om allt rullar på som sig bör, inte mycket mer än dryga 10 minuter att klara.
Nu till det roliga: Jag har fortfarande inte klarat det på ärligt vis.
Där tar liksom tvärstopp när en sumobrottare kommer rusande mot mig i full fart och väl framme trycker upp en platt handflata i mitt ansikte.
En vacker dag skall jag platta till hans jävla nylle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar