Leger vs. Pikmin 3 (Wii U)

När jag var aningen yngre brukade jag umgås mycket med en rätt så egen individ. Han var egen på ett positivt vis, bör det tilläggas. Sådär som får folk på gott humör, och kanske i ett och annat fall anamma vissa beteenden och uttryck som berörd individ för sig med.

Den där dagen då jag dräpte en fluga fick dock ingen på gott humör.

Tydligen var det så att man inte fick dräpa flugor, för de var levande väsen precis som du och jag. Från en sekund till en annan blev jag därför sedd på som en mördare, och var inte längre önskvärd i min kompis närhet.

Naturligtvis trodde jag att det hela var på skämt.



Försökte få ett stopp på det dåliga skådespelet, men lyckades inte. Och det var först när jag fick höra av andra bekanta att det absolut inte handlade om ett skämt som jag fick mig en tankeställare.

Nu tänker jag inte påstå att det var så att detta scenario på något sätt och vis har definierat mig som person, men däremot har det kommit att bli ett minne för livet.

Aningen äldre, filosoferandes kring livet och dess mening, fattade jag själv ett par beslut som visade sig landa inte alls långt från min kompis syn på dito.

Allt liv är värdefullt.

Ser jag myror på marken där jag går så ser jag till att inte trampa på dem. Myggor får suga det blod de känner de behöver, och sedan låter jag dem flyga iväg. Flugor må vara irriterande, men försöker in i det sista att reducera irritationen på annat vis än att släcka liv.

Tänker mig att det här kan ha något att göra med något annat, som jag i andra sammanhang noterar i tid och otid.

Jag är naturligtvis fullt medveten om att liv presenterat via digital och interaktiv underhållning inte riktigt handlar om liv i vår mer vardagliga bemärkelse.

Det hade varit rätt jobbigt om så vore fallet.

Däremot har jag märkt att jag har väldigt svårt att spela vissa typer av spel på ett vis som känns rimligt med hänsyn till att jag vill se berörda spels eftertexter.

Sensible Software, exempelvis.

Ni som känner till dem kanske känner till Cannon Fodder. Ett spel om krig, liv och död och eventuell problematik att släppa taget om små pixliga karaktärer som man kommit att utveckla starka band till.

Desto fler uppdrag man håller dem levande genom, desto tydligare blir dess prestation. Och så börjar man utveckla en jobbigt stark relation till dem, på en sådan där nivå att ifall de dör, vilket de lätt och ofta gör, så laddar man hellre in sin senaste sparfil än att fortsätta spela.

Rätt snabbt tar det tvärstopp, för det är näst intill omöjligt att hålla sina små pixelgubbar levande.

Absolut störst chans att lyckas har man när man accepterar att man ibland bör offra lite digitalt liv för att ta sig dit man vill.

Ungefär som i Lemmings.

Eller Fire Emblem.

Samt det Pikmin jag precis spenderat mängder av timmar tillsammans med.

Det är svårt att inte börja prata spelmekanik i detta läge. Konceptuella saker, likt hur Pikmin är ett litet äventyr förklätt till ett realtidsbaserat strategispel. Hur man beordrar små växtliknande kreatur att ta sig an diverse livsfarligheter till förmån för sin egen framgång.

En trupp får ställa sig att ha sönder en vägg av sand.

En annan trupp får ha ihjäl en fiende.

En tredje trupp får bege sig ut på fruktjakt.

Allt på en och samma gång.

Pikmin skulle även kunna sägas vara en farmarsimulator, eftersom man i princip odlar de små liven. Låter dem växa och bli stora och starka i jorden innan man skördar dem och därefter nyttjar dem på det vis man finner lämpligast.

Men det är sådant som känns värt att nämna egentligen endast för att det skapar en lite större förståelse för det där andra jag fokuserar mig på i denna blogg.

För det är möjligen så, att Pikmin-spelen är några av de mörkaste och mest brutala Nintendo någonsin producerat.

Inledningvis ville jag verkligen inte att en enda Pikmin skulle gå förlorad.

En död var jobbig. Tio än jobbigare. Kanske berodde det även en aning på det faktum att det i ett inledande skede inte alls var en snabb sak att odla fram Pikmins i några mängder att tala om.

Men jag kapitulerade, för det kändes inte som det fanns mycket annat att göra.

Så likt den där kullen i Cannon Fodder närmade sig att skylta med närmare hundra gravar, började statistiken över antalet döda Pikmins skjuta i höjden.

En blev tio.

Tio blev femtiosju.

Femtiosju blev fyrahundratrettioåtta.

Någonstans inom mig kändes det fel. Att gå från att värdesätta varje liv till att fullständigt skita i hur många små Pikmins som dog i min jakt på att dräpa den där fruktansvärt irriterande varelsen som stod mellan mig och mitt mål.

Kanske lite extra fel, eftersom att dessa Pikmins tycktes vara allt annat än själviska, även om jag såklart inte kunde ha en aning om deras eventuella motiv.

När jag väl lämnade dem där till sitt öde, eftersom jag till sist nådde mitt mål och lämnade planeten jag råkat kraschlanda på, så var det inte utan att känna att jag ännu en gång tvingas omvärdera mig själv och min syn på vad ett liv är värt.

Kanske är det bara mitt dåliga samvete som spökar.

Men nu, mer än någonsin, vill jag tro att jag förstår min lite speciella kompis än bättre än tidigare. Och kanske nu, mer än någonsin, känns det relevant att verkligen hålla fast vid min tanke om att till och med en mygga har rätt att leva.

Åtminstone mer rätt att leva än min rätt att släcka ett liv bara för att det irriterar mig lite smått.