Sega Pro kallade Alex Kidd in Shinobi World för ett stort spel. Det är idag lätt att undra ifall de inte råkade vara lite lätt köpta eller ifall redaktionen bestod av fanboys som inte riktigt var förankrade i verkligheten.
Hur verkligheten såg ut har jag naturligtvis inte en aning om, men spelet är verkligen allt annat än stort. Det är även likt Alex Kidd: High Tech World något av en kompromiss. Egentligen inte tänkt att vara ett Alex Kidd, utan ett Shinobi Kid på ungefär samma vis som Kid Dracula parodiserade Castlevania.
Fast i detta fall, en parodi på Shinobi.
Tyvärr fick vi aldrig en chans att möta bossen Mari-Oh, men spåren av honom finns kvar när man slåss om möjligheten att få ta sig vidare till den andra världen. Halvvägs in i striden förvandlas bossen som en gång var Mari-Oh till en liten version av sig själv, och är man lite lätt trött så är det nästan så att man kan börja fnissa lite smått.
Precis som Kung Fu Kid tar det inte speciellt länge att klara Alex Kidd in Shinobi World.
Det är ej heller speciellt svårt.
Och skall jag vara helt ärlig överglänser den utomordentliga spelmotorn det faktiska spel som erbjuds.
Därmed inte sagt att Shinobi World skulle vara utan tjustning. Det är det absolut inte. Det är klart bra så länge som det varar, och eftersom att utmaningen inte är något att hänga i julgranen blir det väl så att man själv får sätta upp lite mål man har med spelandet.
Som att klara spelet utan att dö, eller se hur många liv man kan samla ihop längs vägen.
Shinobi World har en klart givande nivådesign som med jämna mellanrum slänger in små hemligheter, alternativa rutter och mängder med skattkistor. Skattkistorna kan innehålla hälsa i form av hjärtan, en vapenuppgradering, ett helt nytt vapen eller någon konstig sak som får Alex Kidd att förvandlas till en virvelvind som kan flyga lite varthelst på skärmen.
Hälsan är det centrala i den utmaning som går ut på att klara spelet med så många liv som möjligt när allt är över. När man har full hälsa förvandlas varje hjärta till ett extraliv, och eftersom där finns kistor att finna lite här och var så... ja.
Ni förstår.
Känns lite som att det här jag tänker skriva nu håller på att bli något av en standarsak att skriva, men jag tror det handlar mycket om att där finns en hel del liknande att snubbla över när man vänder sig till Master System.
Alex Kidd in Shinobi World är trevligt att titta på, det kontrolleras väldigt bra, soundtracket är ösigt och melodiöst och klart bättre än genomsnittet, spelmotorn är oerhört genomarbetad och tight men det är på tok för kort för att jag skall känna mig helt tillfreds när jag klarat det.
Det är möjligt att småskaligheten är den främsta anledningen till att jag spelar det om och om igen eftersom det lilla det har att erbjuda är så pass trevligt som det är.
Men.
Jag hade ändå önskat att de hade fläskat ut spelet istället för att, till synes, snoppa av det precis när det börjat komma igång på allvar (spelets sista nivå, speciellt dess sista rum, känns som att det vittnar om att utvecklingen stannat av tvärt och att utvecklarna inte getts mer utrymme än att bara knyta ihop säcken och säga tack och hej).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar