Leger vs. Fantasy Zone (SMS)

Jag förmår inte släppa taget om Master System.

Konsolen är så extremt olik NES i själ och hjärta att jag inte förmår leva utan den som en del i det pussel 8-bitarna lade under 80-talet och tidigt 90-tal.

För några år sedan gjorde jag mig av med hela min samling till konsolen. Jag sade tack och hej och möjligen på återseende. Det dröjde inte länge alls innan det blev på återseende.

Just nu håller min samling med Master System-spel på att växa större än vad den någonsin tidigare varit, och jag har precis börjat peta på spelen lite smått.

Tänker något i stil med att jag verkligen skall ge varje spel tid. Inte stressa fram någonting. Vända ut och in på dem, om jag uppskattar dem.

De skall få växa till sig till det de faktiskt är.

Först ut kom Fantasy Zone att bli. Det är ett väldigt udda litet cute 'em up med alienistiska miljöer, knasiga bossar, en helt absurd liten berättelse med ett sött litet levande rymdskepp i centrum.

Musiken måste jag nog påstå är rätt så klassisk, inser jag nu när jag inser att jag känner igen den så löjligt väl. Melodierna sitter där som klister.

Master System-versionen av Fantasy Zone har dock inte en chans att mäta sig, som port, med originalet till arkad. Däremot står det rätt bra på sina egna två ben.

Jag tyckte inte det tidigare.

Jag valde till och med att låta Fantasy Zone lämna min samling för att aldrig återvända. Såg inte poängen med spelet när jag ansåg uppföljaren vara så oändligt mycket bättre.

Idag är jag inte lika säker på att det egentligen är vad jag tycker.

Har sett på Fantasy Zone som kort och lätt. När jag började spela det igår var jag osäker på om jag överhuvudtaget skulle klara det. Men, lite likt Castlevania till NES så växte någonting väldigt välbalanserat fram. Där det tycktes finnas en tanke bakom designen av spelet, som växte fram i takt med att jag började leta efter sätt att ta mig vidare där det tycktes ta tvärstopp.

Fiender genererar pengar och för pengar kan man köpa vapen. Vissa är ej tidsbegränsande, men man tappar dem när man dör om man har dem aktiverade. Vissa är tidsbegränsade. Man kan få bort tidsbegränsningen om man köper på sig alla de olika motorer som finns, men dör man får man köpa dem på nytt. Och pengar finns det, i ett inledande skede, allt annat än gott om.

Så.

Genom att jobba mig fram till strategier som tycktes lämpliga gick spelet över loppet av en drös rundor från snorsvårt till att åter kännas sådär lätt så att jag kunde ta mig genom det utan att ens ha mitt huvudsakliga fokus på skärmen.

När man klarat spelet erbjuds man en svårare runda.

Och en till.

Och en till.

Till slut slutade jag spela av ren utmattning, när det kändes som att där inte fanns något mer att tillföra.

Poängräknaren hade slagit över och börjat om på noll igen. Kunde inte ens få mer poäng.

Jag kände mig färdig.

Stängde av och gick vidare.

Det jag uppskattar med Fantasy Zone, idag, är att jag åter fick en chans att göra resan från a till ö och se min egen utveckling från värdelös till expert under loppet av några timmar.

Den resan har nog aldrig varit så givande som den var denna gång.