Leger vs. Action Fighter (SMS)

Det här är andra gången jag gör ett försök.

Första gången spelade jag ett par rundor, tog ett par bilder och lyckades inte förmå mig själv att skriva mycket alls.

Denna andra gång spelade jag ett par rundor, tog ett par bilder och här sitter jag och känner att jag fortfarande inte riktigt vet vad jag skall skriva. Så, därför tvingar jag mig att börja i någon form av ände och se varthän det tar mig.

Jag VILL gilla Action Fighter.

Tyvärr så, typ, hatar jag det.

Någonstans vill jag dock dra en skiljelinje mellan någon form av värdelöshet, och någonting som gör mig upprörd utan att jag kan sätta fingret på exakt vad det handlar om. Så jag får väl i klassisk ordning försöka sätta ord på mina känslor.

Action Fighter vill vara Spy Hunter, och det lyckas det väl med... sådär.

Det vill även vara ett anonymt shoot 'em up, och det lyckas det väl med... sådär.

Jag kanske tyckte det kändes rätt ospelbart till en början, men det gör jag inte längre. Det är rätt spelbart, men det spelar liksom ingen roll.

Jag var rädd att fastna när jag krypte in i den där snigelskalsformade igloon när jag var liten. Samtidigt var jag jäkligt nyfiken på vad man kunde finna väl inne i centrum, där själva huseringsplatsen var. Rädslan för att fastna och typ kvävas eller något var dock för stor så jag kröp aldrig in hela vägen så mycket som jag valde att backa ut för att undvika någon form av panikångestattack.



Att köra runt på vägar och skjuta sönder ambulanser, akta sig för motorcyklister eller lirka sig upp för en nedfälld ramp in i en lastbil för en rätt menlös vapenuppgradering är så jävla osexigt och oengagerande. Det finns ingen logik bakom det som händer och sker. Det finns ingen finess.

Ibland flyger där förbi en bokstav. Först A och sedan B. B följs upp av C, D och E och F och så... och till sist förvandlas ens bil till någon form av flygplansbil om man samlat på sig nog många av dessa bokstäver.



Då kommer molnen.

Man försvinner ibland bakom molnen. Ser inte sig själv. Ser inte fiender. Dör.

Att dö gör inte mycket, för så länge man har tid kvar har man hur många försök som helst på sig. Det är först när tiden tar slut det gör något att dö.

Likt i Xevious och Twin Bee kan man släppa bomber mot marken. Träffa saker. Det ger inte mycket alls. Poäng, möjligen.

Bäst känns det att hålla sig borta från allt vad fiender och projektiler heter, kanske skjuta de som kommer i ens väg. Lätt hänt att de i superhögt tempo irrar runt på skärmen så att man med sin oftast pisslångsamma flygplansbil inte hinner reagera innan man dött för att någon fiende flygit in i en eller skjutit en projektil som man blivit träffad av, flygit in i eller satan.

Satan.



Bossarna är sunkiga, speciellt den första som presenteras i skepnad av en trio ubåtar. Man kan sänka en av dem, placera sig där den befann sig när man sänkte den för att nå en av de andra och plötsligt tycks en av de fortfarande osänkta ubåtarna skjuta ett skott från under vattnet efter att ha teleporterat sig till precis där man befinner sig så att man dör.

Jag tycker att bananer som blivit bruna är lite sådär att äga.

Musiken är enerverande. Kollisionsdetektionen är ypperligt tveksam när man är luftburen. Möjligen när man kör runt på marken, också, men där är det åtminstone inte lika påtagligt.

Och saft är inte riktigt min grej.

Om man vill kan man plocka upp röda flaggor som finns utplacerade på random öar i vattensammanhang.

Vet inte vad det ger.

Så.

Hur lyckas Action Fighter med att vara ett spel?

Tja...

Det var i alla fall svårt att ta bilder utan att de såg förjävliga ut då spelet vägrade stanna upp och låta mig fota det ordentligt.