Det finns flera olika anledningar till att jag inte tycker att Gunman Clive 2 riktigt lever upp till dess föregångare.
Lite lustigt är det, då det gör en hel del mer.
Varje värld har en boss, exempelvis. Och bossarna är överlag rätt så snajsiga med flertalet olika attacker och mönster att lära sig. Speciellt spelets sista boss, den är helt fantastiskt. Bästa bossen i "serien", helt klart.
Men, hej, helt plötsligt så rider man på en panda i en jungel.
Och, hej, helt plötsligt blir man jagad av dinosaurier.
Perspektivet växlar mellan sidoscrollande och gamla in-i-skärmen-scrollande i stil med typ Rad Racer, Out Run och så vidare. Känns en del inspirerat av Panzer Dragoon, också, men det blir aldrig mer än en kuriositet även om det är jäkligt snyggt gjort.
Föregångaren är så sjukt kompakt. Det har en röd tråd från början till slut. Hur skumt det än är, egentligen, så känns det trovärdigt inom dess egna lilla universum.
Det gör inte detta.
Det känns som att Gunman Clive 2 har kommit till för att föregångaren blev framgångsrik (om den nu blev det, jag vet inte, men jag hoppas av hela mitt hjärta att den blev det). Och det känns som att innehållet satsar mer på häftighet än själ och hjärta.
Inte för att det gör ont.
Det gör det ju inte.
Och Nu låter det som att jag är rättså kritisk, och det är jag absolut inte. Gunman Clive 2 är i de flesta avseenden ett väldigt trevligt litet spel att spendera ungefär en timme tillsammans med (eller mycket mer än så, då dess korta längd och rätt så matiga innehåll vittnar om flertalet omspelningar). Det är ruskigt prisvärt (både ettan och tvåan kostar 40 kr tillsammans). Det är snyggt, även om de skrikiga färgerna ibland vittnar om en viss smaklöshet som föregångaren inte uppvisade. Kontrollen är lika stabil som senast, och Mega Man-influenserna är intakta.
Och så låter det fortfarande rätt trevligt.
Men när man står där och hoppar på en låda, omringad av ett magnetfält, och absolut inte lyckas få in en position som har en vinkel som gör det möjligt att ha ihjäl en fiende som står rakt framför ens näsa (spelet leker mer med gravitation än vad föregångaren gör) så är vi där igen.
Där det inte känns riktigt lika genomtänkt som senast.
Lite slarvigt, rentav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar