Vilken plats har sena 80-talets Double Dragon haft i mitt liv?
Inte någon stor plats alls, utöver att det var ett av de där spelen jag hyrde ett par gånger till Master System och inte riktigt förstod hur jag skulle handskas med. Som min bästis var rätt så mycket av en gud på, som jag då och då spelade co-op med hela vägen fram till den fjärde och sista nivån. Vi var rätt överrens om att det spårade ur där, speciellt när man inte längre kunde använda sig av continues.
Det finns de som påstår att Master System-versionen är lite mer trogen arkadversionen, där NES-versionen inte endast ser snäppet fulare ut utan även saknar möjligheten till att spela co-op. Samtidigt finns det de som menar på att NES-versionens gameplay är klart tightare och lättare att tackla.
Själv har jag inte en aning vad som är gällande, om man skall börja jämföra olika versioner med varandra. Kanske det blir något av en framtida uppgift för mig att ta mig an. Kanske inte. Men med hänsyn till att jag inte direkt vurmar för spelet, och att det finns släppt till ungefär två miljarder olika plattformar för spel, så... och så vidare.
Någonstans har jag alltid haft problem med beat 'em up som genre. De har en tendens till att kännas menlösa när man spelar dem ensamma, och de är inte sällan monotona i dess upplägg. Lite sådär som Streets of Rage 2, till Mega Drive, som trots dess asfeta inramning förmedlar en känsla till mig som säger att spelet aldrig vill ta slut.
Double Dragon lider i viss mån av det där repititiva, något som framförallt gör sig synligt via de fiender som återkommer gång på gång fast i olika färger. Lite komiskt är det, när någon som nyss såg ut som en rätt så normal snubbe eller snubbina fast med skrikfärgat hår plötsligt återvänder i form av en knallgrön hulk.
Men, eftersom spelet är så kort som det är, med endast fyra nivåer varav samtliga bjuder upp till någonting smått unikt även om man bortser från miljöombytet, hinner det aldrig bli ett problem på allvar.
Från stadsmiljö går vägen mot räddandet av ens rosaklädda och kidnappad flickvän (eller om det är ens brors flickvän, eller om det handlar om någon form av ej kärnfamiljiskt förhållande där de två bröderna har ett gemensamt förhållande med den rosaklädda flickvännen... jag vet liksom inte och jag bryr mig inte) via någon form av fabrik, en bergsmiljö samt någon form av skog för att slutligen upphöra i ett tempel.
Från att te sig ypperligt platt introduceras höjder, trasiga broar vars hål man tvingas hoppa över och faktiska rörliga hinder i miljön som tycks göra dess bästa för att frambringa död.
Själva systemet för att slåss är inte direkt komplext, men samtidigt märks en evolution sedan den spirituella föregångaren Renegade som är känt för att ha satt lite av en standard för genren.
Man har möjlighet att röra sig i åtta olika riktningar, ens uppsättning attacker är med hänsyn till antalet tillgängliga knappar rätt så omfattande och man kan plocka upp vapen och andra föremål att nyttja mot fiender.
Fiender tål flertalet träffar, och kan omkullknuffas för att immobiliseras för en kort stund.
Lite likt Ys stridssystem fungerar så är det av yttersta vikt att ej placera sig rakt framför en fiende, utan istället får man jobba lite smått ovanför eller under densamma i djupled.
I ett inledande skede kan det tyckas snudd på hopplöst att få någon kontroll över vad man sysslar med, men med fiendernas rörelsemönster hyfsat klarlagda och någorlunda kontroll på fightingsystemet så förvandlas Double Dragon snabbt från ett kaos av död och frekvent nyttjade continues till ett visserligen simpelt men samtidigt ypperligt strategiskt litet spel.
Jag brukar inte finna liknande spel speciellt underhållande, och jag skulle ljuga om jag påstod att Double Dragon vinner min gunst i någon omfattning att tala om.
Men det där rätt så kaotiska och svårkontrollerade spelet från min ungdom, det är numera som bortblåst och till fullo ersatt med ett onekligen kapabelt litet beat 'em up vars korta längd och för sin tid ovanligt lyckade och välkontrollerade slagsmål hindrar det från att hinna bli tradigt trots lite för påtagligt återvända men annorlunda färglagda fiender.
Och det där med att det skulle vara hopplöst att klara som ensam spelare, det argumentet tänker jag inte föra mig med längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar