Till skillnad från föregångaren, Tiny Dangerous Dungeons, handlar Super Dangerous Dungeons inte om att Metroidvania sig fram till ett slut. Här handlar det istället om att ta sig an en drös med kortare nivåer utspridda över fyra grottor stöpta i olika temata.
Simpel plattformsaction kombineras med utforskande på lättviktsnivå. Och när en grotta når sitt slut möts man av en boss man bör fly från under autoscrollande omständigheter.
Tiny Dangerous Dungeons förde sig med en mysig Game Boy-liknande audiovisuell skrud. Vad som väntar i fallet Super Dangerous Dungeons torde namnet vittna rätt väl om.
Sedan behövs det inte mer än en perfekt stigande svårighetsgrad, som får spelet att kännas mer eller mindre konstant utmanande utan att för den skull någonsin bli hårslitande svårt eller frustrerande, samt möjligheten att förflytta sig åt höger eller vänster, och om man känner för det hoppa samtidigt som man gör det, för att rama in något som är lika mycket av en perfekt liten milt hemlighetsfylld smällkaramell som föregångaren var.
Nu återstår inte mycket annat att göra än att vänta på den eventuella uppföljare som nästan känns tvungen att ta avstamp i den grafiktekniska era som Playstation och Saturn står som bästa exempel på.
Hoppas den fortsätter hålla fanan lika högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar