Att gå från något som närmast kan liknas vid en hybrid av Metroid och Impossible Mission vidare till en linjär resa genom autoscrollande shoot 'em up-nivåer med plattformsinslag, varvade med mer renodlade plattformssekvenser, var liksom dömt att misslyckas.
Sett till folks åsikter.
Zillion gav åtminstone sken av att vilja något mer, att erbjuda något unikt, där uppföljaren Tri-Formation i mångt och mycket blev snudd på enklast tänkbara arkadrökare.
Okej, jag förstår.
Det är lätt att bli besviken, när man hoppats på något helt annat.
Ungefär som att se Metroid Prime förvandlas till små chibi-figurer som springer runt och skjuter på varandra på skoj sådär och liksom.
Men jag råkar gilla Zillion 2: The Tri-Formation.
Normalt sett brukar jag inte bry mig om mina åsikter sticker ut lite från mängden, men i detta fall stör det mig en aning. För Zillion 2 brukar inte alls sällan sågas vid fotknölarna fullständigt, och det som stör mig är att jag verkligen inte kan förstå varför. Därav mitt försök till förklaring till avskyn här ovan, som tyvärr lika gärna kan vara en förklaring plockad rakt ut ur det blå (vilket den såklart är).
Det finns något skönt i det tempo som The Tri-Formation erbjuder.
Det klassiska ledmotivet börjar pumpa direkt som spelet börjar, och man kastas rakt in i en autoscrollande motorcykelsekvens där man skjuter fiender, använder plattformar för att ta sig upp till högre höjder och hoppar över diverse hinder. Längs vägen kan man snubbla över tre olika typer av hjälpande föremål: Vapenuppgraderingar, hälsoåterställare samt något som ger en möjligheten att förvandla sin motorcykel till en flygande robot.
Väl i mål på en nivå likt spelets första övergår upplevelsen till en mer klassiskt plattformsspelsmässig dito. Man skjuter och hoppar sig genom en kort och linjär nivå, där man på sin höjd räddar en av två tillfångatagna vänner, för att slutligen se allt avrundas med en boss. Räddar man en vän kan man välja att spela med denna, och i samma veva se all sin hälsa återställas, en gång under spelets forstsatta gång.
Sedan börjar allting om igen, med ännu en autoscrollande shoot 'em up-nivå, och såhär håller det på hela vägen fram till spelets slut.
Mycket består av upprepningar. Man liksom nöter samma moment om och om och om igen till dess att det sitter där som ett smäck trots att det ställs hyfsat höga krav på kontrollmässig akrobatik. Miljöer återanvänds och de baser man hoppar runt i ser egentligen rätt så likadana ut fast presenterade med hjälp av olika färger. Och sådär så som man förväntar sig stiger utmaningen i takt med att man tar sig allt längre och även om Zillion 2 är rätt så kort är det inget jag ser vem som helst klara av på första sittningen.
Jag vet inte om det är kontrollen, som är så skön, som får mig att fastna. Jag gillar hur det känns som att jag har total kontroll över vad jag sysslar med, när jag lärt mig en specifik nivås små egenheter. Att moment upprepas om och om igen gör att muskelminnet går igång på högvarv och jag tänker mig att det är en sådan där sak jag är rätt så svag för. Något som vinner över mig, i lägen där en del annat kanske inte förmår övertyga till fullo. Musiken är trevlig, även om antalet spår är rätt så få. Grafiken är det absolut inget fel på, även om den är hyfsat monoton och förlitar sig mer på detta med att byta ut färger mot andra färger än den jobbar med variation. Bossarna, de gör sin sak och att besegra dem handlar i mångt och mycket om att finna sätt att förhålla sig till de enkla mönster för sig med. Allt liksom bara... sitter där det ska, utan att för den skull egentligen göra speciellt mycket eller nytt.
Zillion 2 är en rätt så harmlös men välproducerad liten historia. Bortsett från att det avviker gravt från dess föregångare har jag lite svårt att se vad som kan tänkas uppröra så till den grad att det förtjänar en sågning. Det förtjänar inte en sågning. Det förtjänar ett par spelade rundor, snarare, och en inte alls otacksam plats i det där facket där jag placerar allt som kan liknas vid trevliga små bagateller. Ett fack där man även kan finna Kung Fu Kid, Alex Kid in Shinobi World och Taz-Mania.
Sådant där som är bra, varken mer eller mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar