Innan Sonic fanns Alex Kidd. Innan Alex Kidd fanns Teddy Boy. Teddy Boy är egentligen inte en föregångare till Alex Kidd, men uppenbarligen fann Sega vissa av fienderna i Teddy Boy så mysiga att de valde att återanvända dem när de snickrade ihop Alex Kidd in Miracle World.
Mycket kan sägas, men Alex Kidd in Miracle World är, oavsett vad man tycker om det, föga ett plattformsspel som apar efter alla andra.
Jag försökte vara lite lustig där, tror jag.
Samtidigt måste jag väl erkänna att jag inte vet om Alex Kidd är en apa, björn eller något annat.
Han har jävligt starka nävar som krossar stenblock, det har han. I alla fall. Och så är han placerad i ett på ytan sett ett rätt så klassiskt litet plattformsspel.
Bara det att han kan samla på sig pengar att köpa saker för. Typ en motorcykel, helikopter eller en stav som gör att han kan flyga under kortare perioder.
Miracle World går via berg, under vatten, genom slott och vulkaner, över träsk och genom skog. Och så stannar det då och då upp, om så inte för lite pussellösande så för en omgång Sten, sax och påse.
Du förstår.
Alex Kidd är rätt så känt för att det inte har speciellt många bossfighter i klassisk bemärkelse. Snarare har det Sten, sax och påse. Och försten till två vunna omgångar vinner. Den andre... dör.
Mången frustration över denna idioti har ventilerats över åren. Speciellt eftersom man inte har en aning om vad ens motståndare tänker labba fram.
Bossfighter där slumpen avgör om man vinner eller ej?
Nej, såklart inte.
Blickar man lite i manualen noterar man rätt snabbt att det finns en kristall som sägs ge fördelar i dessa matcher i Sten, sax och påse. Denna kristall är helt omöjlig att missa, då den ligger fullt synlig längs vägen genom en ej överhoppningsbar vulkan.
Visserligen är den lite halvknepig att få fatt på, om man inte gör mer än att notera att den är omöjlig att nå.
Men det gör man ju såklart inte... eller?
Med kristallen väl i ens ägo ser man plötsligt vad ens motståndare tänker. När man ser vad de tänker upphör slumpen och plötsligt handlar allt om snabba reaktioner och att välja rätt.
Det är jävligt svårt att välja rätt under tidspress.
Och får man Game Over någonstans längs vägen är det inte mycket annat att göra än att börja om från början igen.
Alex Kidd in Miracle World är i samtliga avseenden ett spel av den gamla skolan där man inte har mycket annat val än att bekanta sig med spelet ordentligt, lära sig var man kan finna fördelar och hitta sätt att tackla utmaningen på ett vis som känns hanterbar. Så att man tar sig förbi de hinder som inledningsvis kan få en att vilja slita sitt hår.
Och det är ju inte alls så att det räcker med att ta sig hela vägen till spelets slut.
Nej.
Någonstans måste man komma till insikt om att det finns ett litet sidospår att följa, kantat av små pussel, föremål att finna och karaktärer att prata med som tillsammans lägger ut de där pusselbitarna som till slut bildar en klar och tydlig bild över exakt vad det är man skall göra och hur.
Det ger en nerv.
Alex Kidd in Miracle World är nästan omöjligt att spela utan att man sitter där med hjärtat i halsgropen både en, två och tjugo gånger innan eftertexterna rullar.
Sekvens efter sekvens med inslag som så enkelt skulle kunna ta ens liv. En liten plattform att hoppa till, mitt över ett hav av dödliga taggar kombinerat med en fysik där accelerationen avgör hur högt och långt man förmår hoppa.
Små detaljer, överallt, att ta hänsyn till.
Det är kul.
Alex Kidd in Miracle World är ett sådant där spel som man över tid växer samman med. Som blir roligare och roligare att spela desto mer man lär sig om det. Desto duktigare man blir på att kontrollera Alex Kidd. Desto smartare sätt man kommer på att tackla utmanande situationer.
Det där rummet dränkt i vatten, iklätt med en miljard taggar... exempelvis.
De där genvägarna som man inledningsvis inte alls är varse om.
Fördelen med att slå fram livsfarliga spöken ur block med frågetecken på.
Så kul, är det.
Till och med så att det är så skönt att slå sönder block med nävarna att jag slår sönder allt jag kan bara för sakens skull. Utan att det egentligen ger mig något annat än en möjligen lite smått sjuk tillfredsställelse någonstans där inom mig.
Och så var det såklart det där med musiken.
Vi sitter där i köket, häromåret, och jag har igång datorn i mors och fars kontor. Ett YouTube-klipp rullar.
"Är inte det där Alex Kidd, son?"
"Jo, det är det... mor!"
En sisådär miljards miljarder år sedan kära mor senast spelat det.
Tror det säger allt som behöver sägas om musiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar