Capcom av idag är inte Capcom av förr.
Visst är det så att det över tid faller bort en hel del anledningar till att Capcom skulle ha varit gudar på det de gjorde, men det har kanske mer att göra med erfarenhet som kommit av ålder. Än att spelen i sig på något magiskt vis skulle ha gått och blivit sunkiga rent allmänt.
När jag spelade Duck Tales, Mega Man och andra alster från Capcom så var det i ett skede där jag fortfarande höll på att lägga grunden till mig själv som spelare. Mina referenser var kanske större än många jämnårigas, för jag spelade nog mer än de flesta, men likafullt var jag lite av en lekman på området.
Dock kunde jag se att Duck Tales stack ut från mängden samtida plattformsspel.
Det var inte endast klassiskt Capcom-snyggt, typiskt Capcom-välljudande utan hade även inslag av utforskande som många andra liknande plattformsspel saknade. Nivåer som kunde besökas åtskilliga gånger. Hemligheter lite här och var. Mer än ett slut.
Uppföljaren är det bättre spelet.
På i princip samtliga punkter.
Men när Capcom nu återvänt till Duck Tales är det som att uppföljaren aldrig existerat. Det gör väl inte så mycket, egentligen, för de expanderar originalet på så många vis att det blommar ut i den där upplevelsen det aldrig var i dess originalutförande.
Vissa tycker det är lite irriterande att man pratar om Duck Tales: Remastered i termer av ett Castleroid, men det ligger faktiskt något i det resonerandet.
Även om det i grund och botten är ett rätt så linjärt plattformsspel så är det dess fokus på utforskande som i denna nytolkning lyfts fram i rampljuset.
Och även om det egentligen aldrig är nödvändigt med kartor som ritas fram i takt med att man utforskar nivåerna, så hjälper det till att understryka detta med att Duck Tales i många avseenden var lite mer än dess samtida plattformsspel av liknande sort.
Det har inte tagits några större friheter, dock.
Nivåerna är i grund och botten desamma, fast här med lite nya sekvenser här och där som hjälper till att inte endast förlänga den redan korta upplevelsen utan även skapa en dynamik i både tempo och innehåll som originalet faktiskt saknade.
Inte för att det är något speciellt originellt med de nya gruvvagnssekvenserna. Som om det ens skulle ha varit det när Donkey Kong Country en gång i tiden släpptes till NES.
Men.
Det spelar ingen roll.
Och det är inte så att nytolkningarna av originalets bossar gör något som vi inte sett förr, men väl att de går från nästan meningslösa bagateller till faktiska bossar med mönster som absolut kan vara nog för att knäcka en hyfsat van plattformsspelare både en och två gånger.
Speciellt om man pressar upp svårighetsgraden en aning.
Duck Tales: Remastered handlar dock om lite mer än såhär.
För mig personligen så blir det lite svårt att relatera till något som tydligen uppskattats oerhört av mången fans av tv-serien Duck Tales, för här gör en majoritet av originalrösterna ett tillfälligt gästspel... men det är röster jag aldrig hörde.
Då.
De röster jag hörde var de svenska.
Men visst låter det... rätt... bra.
Lite stelt, men ändå... rätt... bra.
Ungefär precis så som jag väntat mig, dock pratas det väldigt mycket. Och nog för att man kan hoppa förbi dessa sekvenser, men det är klumpigt att göra så. Dessutom har man möjlighet att välja bort de övergripande mellansekvenserna, men för att kunna göra detta krävs det att man klarar spelet en gång. Dumt. Borde ha funnits där som alternativ redan från början.
Musiken, däremot, låter fantastisk. Oavsett man hör den så som den hörs första rundan genom spelet, i modern tappning, eller om man på sin andra runda väljer att låta den ljuda ur högtalarna i NES-originalets tappning.
Tänk om man hade kunnat göra detsamma med grafiken.
För det är där det skär sig.
Way Forward är verkligen duktiga på detta med högupplöst 2D. Inte för att de animationer man kan finna här är av världsklass, men de fyller sin funktion och bjuder på en väldigt mysig snudd på Paper Mario-aktig känsla.
3D, däremot, är något de inte bör ta i ens med tång, i nuläget.
Av någon fullständigt obegriplig anledning är det inte den undersköna 2D som man ser i spelets inledning som man möts av när man väl börjar spela på egen hand.
Nej.
Istället möts man av visserligen kompetenta men ack så generiska miljöer i 3D. Och de skär sig väldigt mycket med den 2D spelets prota- och antagonister presenteras med.
Efter en stund slutar jag bry mig.
Men det är inte så jag vill att det skall vara.
Jag vill inte sluta bry mig, för att det skall kännas bra.
Jag vill bry mig för att det får det att kännas bra.
Precis som det mesta med spelet i övrigt kan få mig att göra.
Duck Tales: Remastered är egentligen inte mycket mer än en charmig liten bagatell sprungen ur dåtiden. Men för att vara just detta så gör det saker och ting bättre än många andra liknande försök till återupplivningar gör.
Kanske är det därför som min första genomspelning direkt följdes upp av en genomspelning ytterligare på en högre svårighetsgrad. Och kanske är det därför jag kommer återvända ännu en gång och spela igenom det ytterligare en gång på den högsta svårighetsgraden.
Att spelet är kort är helt klart en bidragande orsak till detta.
Men så även det faktum att man lär sig nivåerna och hittar smidiga sätt att ta sig genom dem. På ett sådant där vis som får mig att känna mig rätt duktig på spelet, även om det inte handlar om mycket mer än att ha lärt mig var vissa hinder finns och hur jag på bästa vis tacklar dem.
Det är klart.
Duck Tales av originalets årgång hade såklart oändligt mycket mer inflytande på mig som spelare och kändes där och då så oerhört mycket viktigare än vad Duck Tales: Remastered kommer i närheten av att göra.
Men.
Det är ju inte som att jag förväntat mig annat.
Snarare är det så att jag är lite förvånad, över hur pass trevligt och aktuellt Duck Tales: Remastered trots allt känns.
Det är väl en av fördelarna.
Med lågt ställda förväntningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar