Leger vs. Need for Speed: Carbon (Wii)

Need for Speed: Carbon är i sig inte speciellt unikt.

Den öppenvärldskultur som växte fram under 2000-talet som Need for Speed klev in i redan i och med Underground 2 vittnar inte direkt om en vilja att evolvera serien in i någonting nytt så mycket som att finjustera något redan befintligt.

Detta faktum hade kanske inte varit ett nämnvärt problem ifall Carbon inte varit så personlighetsklyvt som det är, och när Wii-versionen dessutom faller ned i det där rätt trånga träsket av taskiga portar av multiplattformsspel är det inte helt lätt att låta sig övertygas om någon form av relevans.

Listan över problematiska inslag kan göras rätt så lång, och det känns fullkomligt naturligt att påbörja den i samma ände som spelet tar sin början: I ett påpekande av att nunchucken är absolut nödvändigt för att kunna spela.

Nunchucken är inte nödvändig för att spela Carbon.

Det enda man går miste om, om man väljer att ej koppla in någon nunchuck, är möjligheten att välja vissa alternativ i spelets fullkomligt horribelt röriga menysystem samt nyttja några överflödiga metoder att kontrollera körningen på. Och då är det inte ens så att otillgängligheten av menyalternativen hade behövt finnas där.

Dessutom måste man växla mellan att hålla wiimoten vågrätt för körning och lodrätt för menynavigerade. Möjligen inte ett problem i sig, och blickar man mot Metroid: Other M finner man samma typ av dumhet direkt integrerad in i spelets ständigt närvarande gameplay, men det vittnar tveklöst om en allmän förvirring gällande hur man nyttjar dessa nya kontrollmöjligheter på bästa tänkbara vis.



Att orientera sig fram i menyerna är rent allmänt en plåga. Saker känns undangömda på platser man tycker de inte borde vara undangömda på och att hoppa in och ut i menyer, fram och tillbaka mellan körandet och menyerna som leder fram till körandet, är ungefär lika förvirrande som det skapar en ständig känsla av underhållning som är lite svårare att nå än vad den borde vara.

Bara en sådan sak som att viss typ av modifiering av de bilar man äger är separerad från ungefär exakt samma typ av modifiering, liksom. Allt känns omständigt och onödigt komplicerat.

Utöver en rätt så tattig och fragmentarisk berättelse inramad av tattigt skådespeleri, förvandlat till vad som skall se ut som datoranimerade karaktärer, finns där möjlighet att bygga upp sitt egna lilla crew av tattiga personligheter.

Tanken är att de skall fylla en praktisk funktion vid själva körandet, där de kan hjälpa till med allt från att leta rätt på alternativa rutter till att placera sig i ett läge där man placerad bakom dem, när de befinner sig i detta läge, får en tilltänkt välbehövd hastighetspåökning. Dessutom finns där vissa trevligheter som följer med var och en av de tillgängliga medhjälparna, som att man kan få rabatt på sådant man vill ge till ens bilar, må det handla om fetare nitro-boost eller ett färgbyte (jag kör såklart med de flesta bilar i rosa skrud) likväl som se sig tjäna lite mer pengar efter varje vunnet race.

Tanken förs dock inte över till ett praktiskt sammanhang, eftersom det sällan finns någon konkret anledning till att nyttja dessa hjälpare.



Desto mer relevant känns det att vinna race, tjäna pengar och låsa upp nya uppgraderingar och bilar. Det är via dessa uppgraderingar och nya bilar som vägen till framgång ligger, och desto fler race man vinner desto fler områden lägger man under sina fötter.

Där finns rivalserande gång i den stad man kör runt i, och tar man kontroll över ett område blir man utmanad av dess ledare på ett tredelat, eller om man är skicklig tvådelat, race. Först ett race i staden där försten i mål vinner. Därefter två rundor ned för serpentinvägar i stadens utkanter. I det första racet jagar man sin motståndare och får poäng baserat på hur nära man ligger. I det andra racet ligger ens motståndare bakom och beroende på hur nära denne motståndare befinner sig så räknas de poäng man samlade på sig i det första racet ned snabbare eller långsammare. Poängen är att ha poäng kvar när man kommer i mål, men om man i det första racet tar sig förbi sin motståndare och lyckas ligga framför denne i 10 sekunder så vinner man hela skiten utan att behöva bry sig i det annars tredje och avslutande racet.

Komplicerat?

Det låter nog värre än vad det är, och gällande spelmekaniken i övrigt finns där egentligen inte så mycket mer att säga. Olika typer av race utspelar sig på olika delar av kartan, och variationen är tillräckligt lagom för att det inte skall kännas allt för upprepande och tröttsamt.

Antingen kör man runt i staden på eget bevåg och hoppar in i de race man stöter på längs vägen, eller så nyttjar man kartan för att direkt hoppa in i de race man är intresserad av.

Enkelt?

Ja, rätt så. Faktiskt.



I ett inledande skede infinner sig en påtaglig känsla av progression när man spelar, men framåt spelets sista tredjedel börjar några rätt fula designval göra sig allt mer synliga.

Oavsett hur det egentligen ligger till upplever jag det som att datorförarnas skicklighet och rent hårdvarumässiga fördelar skalar klart snabbare än densamma progression man själv tar sig an. Det här går så långt att det i ett sent skede inte längre går att ta sig an tidigare enkla race utan att man känner sig fullständigt chanslös oavsett hur fet bil man än har och hur fett uppgraderad den än är. Och i dessa lägen blir det dessutom uppenbart att riktigt risiga vägar till en påtaglig utmaning har tagits.

Gummibandskoncept gör att man sällan hamnar mer än måttligt långt bakom en motståndare samtidigt som det i vissa lägen kan kännas helt omöjligt att ta sig om densamma oavsett hur bra man än kör. Är det inte tänkt att motståndaren skall ligga framför kan man däremot köra rätt slappt utan att riskera mycket alls.

Att välja en asfet bil behöver inte ge någon direkt fördel, kanske för att man skall ha ungefär samma chans att klara ett race även med en klart mindre fet bil. Men, samtidigt finns där tillfällen då en uppgraderad bil tycks göra en värld av skillnad... och det är väl däri det absolut största problemet vad gäller utmaningen ligger: Det känns helt omöjligt att greppa exakt hur spelet tänkt sig att man skall bete sig för att ha bäst förutsättningar att lyckas.

För uppenbarligen räcker det inte alltid med att köra riktigt bra, något som spelets absolut främsta styrka tillåter en att göra.



Carbon kontrolleras ungefär så som Excite Truck. Det finns en rad andra olika skitnödiga rörelsekänsliga lösningar att nyttja, men dessa behöver man inte bry sig om. Jag har inte ens testat dem, då det förinställda kontrollschemat fungerar så bra som det gör.

Kontrollen är i mångt och mycket det som lyfter spelet från vad som annars hade kunnat kännas som en framstressad och menlös port till något mycket mer än så. Kontrollen vittnar på alla sätt och vis om styrkan i den relativt simpla rörelsekänslighet som wiimoten faktiskt erbjuder, och den skapar ett band mellan mig som spelare och den körning jag tar mig an på ett vis som få klassiska handkontrollsbaserade racingspel lyckas med.

Vi kanske inte snackar samma typ av "äkta körkänsla" som en ratt kan erbjuda, men som ett mellanting mellan analoga spakar och en faktisk ratt har jag svårt att se någon bättre lösning.

En annan styrka Carbon besitter är den ursköna estetiken som är sprungen ur rätt så mörk nattlig körning upplyst av blinkande neonskyltar, gatuljus och upplysta byggnader.

Ur ett grafiktekniskt perspektiv är det inte så att Carbon välter kiosker, men för att vara en lanseringstitel till Wii är det förbannat snyggt. Att det är förbannat snyggt betyder dock inte att bilduppdateringen inte dras med en rad problem, likt en rätt ojämn bilduppdatering som även om den inte påverkar kontroll eller känsla nämnvärt ger ännu en anledning till att det skall kännas som att detta rör sig om en framstressad portning av ett redan rätt ojämnt spel.

Till och med spelets filmsekvenser rycker i klassisk 50-60 Hz-problematisk anda.



Poliserna, som för all del bjuder upp till stundtals hysteriska biljakter fyra varv genom staden, dras även de med ojämnhetsproblem.

Ibland upplever jag det som att jag kör som en gud, kör in i typ allt sådan som kan rasa ned på vägen och blockera polisbilarnas framfart, utan att det ger mig mycket alls. I de flesta fall slutar en polisjakt med att det är jag och ytterligare en polisbil som jag tvunget måste se till att krascha sönder och samman innan tiden går ut och fler polisbilar tillkallas. Där finns tillfällen då jag kör runt ett hörn och plötsligt skakat av mig en hel karavan av polisbilar utan att egentligen förstå varför, och när så sker räcker det med att ta det lugnt en stund, eller leta rätt på något gömställe för att vara på den säkra sidan, innan polisjakten ses på som överstökad.

Däremot är det snyggt att se poliserna dyka upp mitt i ett race för att därefter helt sömlöst fortsätta sin jakt efter racets avslut. Och, inledningsvis känns utropen i polisradion fräscha, och så även den frekvent pågående monologen från medhjälpare, men speciellt många olika meningar har ej spelats in. Inom kort känns det mesta dylikt som irriterande upprepningar som sedan länge tappat dess charm och faktiska upplevelseförhöjande funktion.

Och det är väl så ungefär precis hela Carbon känns.



Trots att jag har mängder av achievements att fixa, och mängder av uppgraderingar och bilar att låsa upp, har jag svårt att finna någon direkt motivation att spela vidare trots att spelets sluttexter endast ligger några få race bort.

Carbon lovar helt enkelt mer än vad det förmår leverera, och när så mycket tycks vara sprunget ur lika simpla som dumma designval känns det frustrerande att tänka på allt det där som Carbon hade kunnat vara.

Det där som jag lyckas lura mig själv att tro att det är under de första typ tio timmar jag spenderar med det.