Leger vs. Donkey Kong Country: Tropical Freeze (Wii U)

Tycker det är ganska så tröttsamt.

Har läst mängder av recensioner och ibland förstår jag verkligen inte resonemangen som förs.

Några saker är återkommande.

Co-op-läget lever inte upp till förväntningarna.

David Wise är involverad i musiken, och således är soundtracket fantastiskt (Kenji Yamamoto och Scott Petersen skall vara nöjda om de nämns trots att även de varit involverade).

Spelet är svårt och de yngre spelarna riskerar bli ledsna då de kanske inte klarar det.

Trial and error är en föråldrad och ofta inte så bra sak.

Det är väl okej att tycka såhär. Klart det är. Annat vore väl underligt. Lika okej är det för mig att inte instämma nämnvärt.

Nu kan jag visserligen inte yttra mig om co-op-läget då jag inte närmat mig det.

Absolut att jag kunnat sätta en handkontroll i händerna på min mor, men det var inte så jag ville spela spelet och därför lämnar jag vidare diskussion kring co-op därhän.

Att David Wise är involverad i soundtracket rör mig inte i ryggen. Donkey Kong Country till SNES må ha ett fullständigt fantastiskt soundtrack om mina öron får ha en åsikt, men vad gäller Tropical Freeze är det dessvärre endast när de gamla alstrens sanslöst klassiska melodislingor drar igång som jag på allvar engagerar mig i det jag hör.

I övriga fall låter det mest bara trevligt, men oftare på ett bakgrundssorligt vis än ett sådant som får mig att vilja dra upp volymen.

Och så det här med svårighetsgraden.

Absolut att Tropical Freeze är utmanande, men det spelar aldrig i samma liga som Super Meat Boy och liknande kreationer där själva grundpremissen är att nöta sig redlös till dess att muskelminnet kickar igång och skapar det där eftertraktade flytet som vid ett första försök är näst intill omöjligt att finna.

Man dör en del.

Ibland händer det att man inte är beredd på vad som skall hända när man tar sig till en viss punkt på en nivå eller landar på en viss plattform.

Har man snabba reflexer är det sällan en omöjlighet att kontra den stundande katastrofen och förvandla den till något med en lyckad utgång.

Men absolut att man både en och två gånger känner sig tvingad att lära sig en nivå innan man har möjlighet att klara den.

Varför är detta en dålig sak?

På ena sidan har vi den skara som skriker sig hesa över hur otroligt handhållande dagens upplevelser kommit att bli.

På andra sidan har vi de som blir förbannade då otåligheten över att inte kunna handskas med utmaningen får dem att dra till med argument likt "svårt bara för sakens skull", "dumt, frustrerande och daterat" samt "vadhelst som får det att verka som att det är speldesignen det är fel på och inte jag som är en kass spelare".

Jag har alla dagar förståelse för de som finner jobbigt svåra spel frustrerande och oattraktiva.

Vi har alla olika önskemål kring hur en upplevelse skall te sig. Vad vi vill lägga vår energi på.

Men jag kan för mitt liv inte se hur Tropical Freeze skulle landa i den där kategorin av svinsvåra spel som kommer få mången folk att slita sitt hår.

När jag var liten.

Hur trodde ni att det inte skulle komma?

När jag var liten så var utmaningen en drivkraft till att bli bättre och ta mig vidare. Att stöta på ett problem, lära mig hur jag skulle handskas med det, och sedan bemästra det.

Super Mario Bros klarade jag inte på en dag. Det tog veckor. Månader. Kanske år. Minns inte, riktigt.

Men jag var nöjd, efteråt.

Har väldigt svårt att tro att spelet hade kommit att betyda lika mycket för mig om jag efter fem misslyckade försök hade fått valet att låta spelet spela sig själv hela vägen fram till slutet.

Lite så verkar det ju som att vissa vill ha det idag.

Vill ta det ett steg längre än så.

Vad gäller alla de som snackar om en föråldrad speldesign. Som om trial and error nästan av naturen hör till dåtiden och absolut inte bör existera idag.

Många borde känna igen resonemanget som låter nästan smärtsamt bekant om man vurmat för det här med japanska rollspel.

Slumpmässiga strider, liksom.

Kommer aldrig att förstå detta exkluderande tänk.

"Jag gillar det inte, därför bör det upphöra att existera.".

Varför?

Donkey Kong Country: Tropical Freeze känns som en frisk fläkt i ett alltmer hjärndött storspelsklimat där upplevelser likt de Souls-serien, Rayman-spelen och Super Meat Boy har att erbjuda känns undantag.

Rayman är för övrigt jobbigt uppenbart sprunget ur Donkey Kong Country. Dock är det lika uppenbart att Retro Studios sneglat en del på de senare Rayman-spelen när de konstruerat vissa hyfsat episka sekvenser där saker exploderar, väggar rasar och fan och hans moster.

Men något Retro Studios lyckas med, som många andra misslyckas med (det räcker det med att kolla på Rayman Origins för att inse), är att få i princip varje nivå att kännas som ett unikum.

Det är oerhört sällan det känns som att spelet går på tomgång, och den ena storslagna sekvensen avlöses av den andra... utan att det för den skull känns som att de staplas på varandra till den grad att de tappar effekt.

Det finns en sanslöst imponerande dynamik i tempo, både mellan och inom nivåer. Det finns en imponerande dynamik i det innehåll nivåerna har att erbjuda.

Som plattformsspel sett är Tropical Freeze löjligt imponerande rent allmänt, som hantverk, och det känns som att de som inte kan se detta omöjligen kan veta vad de skall leta efter.

Den enda egentliga konkurrenten känns som Rayman Legends, men det är utan att det spelet är så likt Tropical Freeze att det finns någon som helst anledning att känna att man behöver välja mellan de två.

Välj båda istället.