Antalet recensioner blir fler och snittet sjunker.
63 av 100 heter det just nu, på Metacritic – den där sidan som vissa utgivare blivit som besatta av. Bonusar, och i vissa fall rentav jobb, står på spel om snitt inte landar så högt som det siktats på.
Lite som att det faktiskt skulle finnas en åsiktsmall.
Som å ena sidan ofta hävdas vara ett påhitt av de som sätter betygen, samtidigt som den, å andra sidan, av en oroväckande bred skara potentiella konsumenter tycks tas för given.
Oavsett finns det många sammanhang där man kan se färdigskrivna regler för vad ett spel bör vara. Precis som det finns personer som absolut inte vill låta ett spel vara vad det är, och i vissa fall dra till med rena lögner för att hävda sin rätt.
Sonic Lost World är rätt intressant i detta avseende.
Det faller lika mycket utanför de givna mallarna för vad ett spel bör (och förväntas) vara, som det tycks locka fram sämre sidor hos vissa, så kallade, proffstyckare.
Det sistnämnda är en dålig sak, men det förstnämnda vill jag däremot uppmuntra.
Att Sonic Lost World vandrar hela vägen från 9/10 ned till 2/10 betyder i mina ögon att vi till skillnad från i fallet med valfritt storspels extremt strömlinjeformande, och således helt menlöst genererade tyckande (varför skall jag ta del av åsikter jag redan vet hur de kommer att te sig?), här får ta del av ett fullskaligt spektrum av åsikter.
Och förhoppnigsvis se dem motiveras med relevanta argument.
Klart jag var rädd att jag skulle instämma med de som inte tyckte spelet var mycket att hänga i julgranen. Men som följd av att jag sett ungefär exakt samma betygsmässiga sak ske, med Sonic Colours, för ett par år sedan så kände jag mig ändå rätt så lugn.
Inte bara betygen skenade, likt nu.
Även många argument till varför Colours skulle vara ett dåligt spel har kommit att upprepas i fallet Lost World.
Det absolut första jag vill slå ut ur folks huvuden är allt fullständigt verklighetsfrånvända skitsnack om att Sonic var som bäst under Mega Drive-eran som följd av att de fick detta med farten och det perfekta flytet rätt.
Tyck för all del att de äldre spelen är bättre, men gör det inte av anledningar som inte stämmer överrens med verkligheten.
Blast processing och fan och hans moster må ha varit säljande argument, och visst finns det sekvenser där Sonic flyger, snurrar och tar sig fram i ett för sin tid rätt så sanlöst tempo.
Men för att få ut mesta möjliga av Sonic så var man tvungen att dra ned på tempot. Något som utvecklarna markerade så tidigt som i Sonic the Hedgehogs andra värld – Marble Zone.
Sonic 2, säger någon?
Sonic 3?
Sonic har sedan starten varit en igelkott vars höga hastighet har dämpats av osnabba och emellanåt osmidiga plattformssegment. Vi har fått evighetsvänta på hissar, truga oss genom segt vatten och springa på plats för att rotera långsamt roterande kugghjul likväl som vi gång om annat sprungit rakt in i hinder vi inte hunnit reagera över innan det varit försent.
Det är inget som helst fel att hävda att Sonic har sett sina bästa dagar, men det här med att man i ett tidigt skede av igelkottens livstid skulle ha blivit erbjuden ett konstant flyt som de nyare spelen saknar är skitsnack.
Nyckeln till den mest smärtfria Sonic-upplevelsen har sedan starten varit att aktivt växla mellan högt och lågt tempo, baserat på situation, för att ta sig fram och utforska nivåerna för att hitta åt det man behöver på ett så smidigt vis som möjligt.
Och precis nu som då så har kontrollen över Sonic varit allt annat än... Mega Man-ish-direkt i dess natur. Sonic har alltid accelererat, varit trögstartad innan tempot skenat likväl som seg att bromsa in för att börja lunka i makligt tempo.
I Lost World har de dock gjort det lättare än någonsin att växla mellan de två ytterligheterna. En knapp hålls in för att röra sig snabbt och nyttja Sonics nya parkour-influerade rörelser (häva sig upp över kanter, springa på väggar och allmänt perfekt för ett högt tempo). Håller man inte in knappen rör sig Sonic långsamt (för finlir likväl som utforskande).
Här heter det rätt ofta att kontrollen har sönder spelet. Att den inte känns anpassad för nivådesignen. Att det är snudd på hopplöst att hålla ett högt tempo eftersom att parkour-rörelserna drar ned på hastigheten, flytet, likväl som att Sonic känns på tok för spattig för sitt eget bästa när man vill finlira eller att Sonic börjar springa på väggar när man inte vill att han skall göra det.
Ett tips, till folk i allmänhet: Lär er kontrollen, för så avancerad eller grinig är den inte. När man väl behärskar den skapar den en frihetskänsla många tidigare Sonic-spel saknat. Att kunna hoppa fel, för att sedan hoppa rätt (med hjälp av dubbelhoppet) och precis nå fram till en räddande vägg och slippa falla mot sin död (eftersom att man griper tag i kanten och häver sig upp) är oerhört tacksamt.
Även lock-on systemet kritiseras.
Det skall tydligen inte uppvisa en konsekventhet i hur det fungerar. Men saken är den: Det uppvisar en konsekventhet i hur det fungerar.
Må så vara att man inte alltid lyckas låsa in sig på samtliga fiender i ens närhet, av diverse olika anledningar, men att beta av dem när man väl låst in sig på dem... det fungerar alltid. Det gör man genom att använda sig av hoppknappen när man befinner sig i luften.
Vill man inte använda sig av denna målsökande attack, för att en fiende exempelvis befinner sig olämpligt till, då gör man inte det. Man försöker i det läget ej heller dubbelhoppa, eftersom man då flyger iväg till den fiende man låst in sig på. Man undviker helt enkelt att sätta sig i en sådan situation helt och hållet, och det är inte alls så svårt som vissa vill få det att verka som.
Vissa fiender skall man inte försöka hoppa på överhuvudtaget. Då skadar man sig själv. Dessa fiender ser man till att lära sig vilka de är. Ibland kan man sparka dem istället. Ibland måste man göra något annat för att avväpna dem. Ibland håller man sig borta från dem, som i tidigare exempel, helt och hållet.
Ni vet.
Lär sig spelet och dess regler.
Ungefär som i alla spel någonsin.
Men det är klart, om man nu förväntar sig att man skall kunna rusa genom hela spelet, helt utan motstånd, helt utan stundtals krångliga plattformspassager och fiender som har en viss dynamik sett till hur de utgör faktiska hinder.
Ja.
Då är det nog inte så lätt att bli kompis med Sonic Lost World.
Sedan kritiseras väl lite av varje, här och var.
Som att de "wisps" man kan hitta och använda sig av skulle vara gimmickartade och inte tillföra nämnvärt till spelet. Oavsett man skjuter iväg sig upp i luften som en raket eller gräver sig runt under jorden som en borr.
Det rör sig om lite av ett hit and miss-förhållande mellan dessa, skulle jag vilja påstå. Dock är de på inget sätt och vis överanvända. I de flesta fall kan man låta bli att använda sig av dem helt och hållet och om de skulle vara något i form av ett problem skulle de primärt vara... överflödiga.
Men det var Kuribos sko i Super Mario Bros 3 också.
Bossarna sägs vara väldigt ojämna. Både vad gäller kvalité och utmaning. Och det får väl sägas vara något jag instämmer i.
Likt de wisps man kan hitta, är det dock aldrig så att någon boss blir störande. Snarare menlös, på sin höjd. Om man är snabb på att inse vad man skall göra pratar vi extremfall om strider som är över på sekunder. Och vid ett antal tillfällen träffar de verkligen rätt, och bjuder upp till något som absolut är intressant likväl som utmanande att ta sig an. Något som blir allt mer påtagligt under spelets andra hälft.
Samtidigt kan jag inte dra mig till minnes att de patetiskt lätta minibossarna, bossarna likväl som de hyfsat motståndslösa slutstriderna i exempelvis Super Mario Bros 3 eller Super Mario World hindrat dessa spel från att ses på som några av tidernas absolut bästa någonsin.
Och så har vi slutligen (vad gäller dessa större irritationsmoment) detta med den omtalade ojämna svårighetsgraden som skall förvärras tiofaldigt av inte endast en bångstyrig kontroll (lär er den, den är väldigt mycket mer tacksam än man kan tro) utan även långa nivåer som saknar frekventa checkpoints samt få liv att föra likväl som en brist på extraliv utspridda på nivåerna.
Fakta.
Nivåerna är sällan speciellt långa, om vi skall prata antal minuter det tar att klara dem, men ytan man rör sig på kan däremot vara hyfsat omfattande. Dessutom består nivåerna ofta av olika kortare sektioner, vilka i normalfallet erbjuder en chekpoint, och en bit in i spelet så börjar svårighetsgraden stiga på ett sådant vis som för tankarna till Donkey Kong Country-serien (och möjligen en bit bortom den när man närmar sig slutet).
Och det är väl någonstans här som man antingen lyckas omfamna spelet eller ställa sig mer eller mindre avig till upplevelsen i stort, tror jag, med hänsyn till alla de övriga egenheter det för sig med.
Ja, man har få liv.
Ja, man dör väldigt mycket.
Nej, det är inte speciellt svårt att hitta extraliv... men för att göra det krävs det att man har ett intresse av att dra ned på tempot och börja utforska nivåerna. För till skillnad från många andra Sonic-spel får man i detta inte ett extraliv varje gång man samlat på sig hundra vanliga ringar. Här krävs det att man hittar faktiska extraliv.
(Edit: Numera fungerar det ypperligt att få ett extraliv när man samlat på sig hundra ringar, även.)
Ja, det finns utmärkta platser att väldigt snabbt samla på sig mängder med liv... likt jag gissar att de flesta som spelat något Mario-spel har någon plats i något spel där de på ett relativt snabbt och smidigt vis ser antalet liv växa i antal.
Ja, det krävs att man samlat på sig ett visst antal djur för att ta sig vidare vid givna punkter i spelet.
Nej, det är inte alls drygt att fixa de djur man saknar om man stöter på patrull. Har man dragit ned på tempot, utforskat nivåerna och samlat på sig en del röda ringar så har man även låst upp bonusnivåer i form av cirkusar... och i dessa kan man på kort tid (några minuter) samla på sig de djur man behöver. De är dessutom rätt så underhållande.
Ja, spelet experimenterar en del med olika spelmässiga inslag bortom de två centrala (plattformande i 3D och 2D). Som Sonic som snöboll man rullar fram eller Sonic som kula i ett flipperspel.
Nej, inslagen är ingenstans trasiga och egentligen inte mer eller mindre underliga eller malplacerade än vad liknande inslag varit sedan seriens början.
Känns som att jag kan fortsätta såhär rätt länge.
Men vad är poängen med att göra det?
Sonic Lost World är i grund och botten ganska mycket precis vad Sonic-serien har handlat om sedan första stund, och lite mer därtill.
En balansakt mellan höga och låga hastigheter.
Ett skönt flyt och ett intressant utforskande.
Inte för att det är så mycket av en återgång till rötterna, men väl ytterligare ett steg i den evolution av serien som sparkade igång i och med Sonic Adventure och på allvar började finna sin moderna form i Sonic and the Secret Rings.
Jag tycker att nästan allt faller på plats denna gång.
Grafiken är avskalad utan att för den skull kännas annat än fantastisk. Den renhet estetiken uppvisar får upplevelsen att kännas allt annat än rörig. Fräsch, om något, och det tveklöst snyggaste Sonic-spel i 3D jag haft äran att vila mina ögon på. Att det rullar på i perfekta 60 bilder i sekunden nästan konstant gör inte saken sämre.
Musiken far och flänger över en rad olika genrer och tempon, men lyckas ändå kännas enhetlig och rätt för de sammanhang den spelas i. Då och då kliver musiken in i förgrunden på ett vis som gör att man nog vill dra upp volymen en aning (och sedan låta den stanna där).
Det är oerhört lekfullt, på ett vis som för tankarna till Super Mario Galaxy 2. Lånar friskt av mängder av tacksamma inspirationskällor, utan att för den skull tappa den egna identiteten eller kännas för spretigt för sitt eget bästa.
Har en nivådesign som överlag känns inspirerad och kvalitativ. Fem röda ringar på varje enskild nivå som är roliga att leta rätt på då de är smart placerade och aldrig känns utom räckhåll.
Erbjuder en kontroll, som om man behärskar den, känns perfekt lämpad för spelet, dess tempoväxlingar och i ett senare skede högst akrobatiska nummer. En kontroll, som när den blir ens vän, verkligen ger en känsla av kontroll.
Vågar vara lättillgängligt i ett inledande skede och EXTREMT utmanande i ett senare, på ett uppfriskande och peppande vis mer så än ett frustrerande.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att Sega fortsätter på denna utstakade linje. Som tagit Sonic i en riktning man inte kan finna i någon annan spelserie, eller något annat spel för den delen.
För uppenbarligen gör de något rätt här.
Hade de hållit sig till konventioner hade betygen varit klart mer strömlinjeformade. Folk hade varit mer eniga. Mer hatat än älskat, eller tvärtom. Just denna gång var det min tur att bli nöjd, men som den logiska fortsättning på Colours som Lost World trots allt är så är jag inte speciellt förvånad. Vissa extrema sågningar till trots.
Sonic Lost World är på inget sätt och vis ett perfekt spel, men det är fruktansvärt underhållande att spela. Från början till slut och än mer därefter.
Men jag kan inte säga att just du kommer att gilla det.
För det har jag naturligtvis inte en aning om du kommer att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar