Det brukade sägas att Wii saknade racingspel.
Det är inte sant.
Det som däremot är sant är att Wii saknade de där genredefinierande racingspelen. Inte helt och hållet, för det är lite svårt att påstå att där finns mycket i stil med, exempelvis, Excite Truck till andra format, men att hävda att Wii någonsin var en plattform för kontemporära racingupplevelser är att ta i så man spricker.
Electronic Arts var som företag inte alls avståndstagande till Wii, men skaran tillfällen de uppenbart satsade helhjärtat på konsolen är väl inte så värst många till antalet. Dock såg de inga som helst problem med att pumpa ut hela sex spel i Need for Speed-serien, fast det räcker med att ställa Hot Pursuit till Wii sida vid sida med Hot Pursuit till något klart mer högupplöst för att förstå att det i mångt och mycket handlade om simpla portar som aldrig var ämnade att vara mer än rätt så generiska men för den skull inte nödvändigtvis dåliga racingspel.
Need for Speed som varumärke är såklart säljande i sig, oavsett spelen vänder upp och ned på genren eller ej.
Så, Hot Pursuit... då?
Jag tänker inte låtsas som att jag har ingående koll på NFS-serien, för det har jag inte. Ett par spel har jag lekt runt med, och mitt intryck har varit att man snackat om reboots var och varannan gång ett nytt NFS släppts. Hot Pursuit släpptes ursprungligen under 1998, och någonstans är det väl tänkt att detta skall vara någon form av återgång till just detta sidospårs rötter. Exakt vad det betyder, det har jag inte någon direkt aning om. Men det är mycket jag inte har någon direkt aning om.
Hot Pursuit är makalöst intetsägande. Speciellt när man ställer det bredvid dess mer högupplösta varianter, för då framstår det som lite av ett skämt.
Egentligen är det inte speciellt fult, och mer ofta än sällan rullar det på i 60 bilder i sekunden, men det saknar någon form av identitet. Lite extra frustrerande är det, då tidigare Nitro verkligen var något på spåren vad gäller visuellt uttryck. Här känns allt istället mer generiskt än någonsin. Och denna generiska känsla är något som går igen i princip hela den upplevelse som Hot Pursuit är sett till dess helhet.
Bortsett från de flerspelaralternativ som finns, som jag i vanligt ordning inte petar på då jag inte har någon att spela med, är Hot Pursuit i samtliga avseenden en oerhört barskrapad kreation. Antingen kör man enskilda race för sakens skull, eller så harvar man runt i spelets kampanjläge fördelat över fem olika platser. Las Vegas eller Dubai, eller någon annanstans.
Oavsett var man befinner sig saknar banorna karaktär. De fyller sin funktion, där finns alternativa rutter och olika race håller öppet olika delar av staden. Dock smälter dessa olika stadsdelar rätt snabbt samman till en rätt menlös sörja av samma lika och det är sällan så att man ser specifika minnesmärken som vittnar om var man befinner sig. Åtminstone är det så det känns, även om verkligheten egentligen vittnar om något annat. Och om så är fallet är det största problemet med spelets miljöer att de inte engagerar, nämnvärt.
Genom att placera sig högt i race vinner man pengar. Pengar kan man använda till att köpa nya bilar man låser upp efterhand. Pengar kan även användas till oerhört simpel utsmyckning, pimpning, men jag har lite svårt att se mig lägga någon större tid på dylikt. Samtliga bilar har verkligen en nästan benbar attityd, och de tillgängliga färgerna att nyttja är få till antalet. Utseendet på bilen blir således aldrig något argument till att bry sig, utan snarare är det så att man kör runt och noterar olikfärgade billiknande objekt att hålla sig borta från eller köra om.
Kör man vårdslöst fångar man polisens uppmärksamhet, och desto mer uppmärksamhet man fångar av polisen desto bökigare blir det att ta sig fram. Lyckligtvis finns där uppmärksamhetsreducerande föremål att nyttja, likväl som en rad andra tillfälliga uppgraderingar och färdigheter man plockar på sig i bästa Mario Kart-anda. Det är på alla sätt och vis ett simpelt inslag, men skapar ändå en påtaglig dynamik i de race man kör på ett oväntat tacksamt arkadliknande vis där drifting spelar en central roll för att generera boost.
I samband med att man skall avrunda en stad blir det aktuellt med en bossfight. Dessa fungerar som så att där finns checkpoints utsprida på en öppen karta. Det är upp till en själv att välja hur man effektivast tar sig fram till dessa, och den som når flest först vinner, vilket avviker rätt hårt från spelets övriga race, men framförallt vittnar det om någon form av ofärdig tanke på ett open world-koncept som aldrig realiserats till fullo. Inte för att det stör att detta inslag finns närvarande, men det är inte utan att man undrar vad Hot Pursuit hade kunnat vara med andra utvecklingsmässiga förutsättningar.
Om det är någonstans som Hot Pursuit faktiskt skall få positiv kritik är det när man talar om dess extremt avskalade arkadattityd, för på den fronten levererar det.
Körkänslan är aldrig realistisk, men alltid arkadigt funktionell och hastigheterna blir mellan varven mysigt höga. Bilarnas specifikationer agerar om något som ett typiskt sten, sax och påse-koncept utan något direkt större djup än så, men det behövs inte. Inte för kortare stunder av halvintensivt körande.
Även om kollisionsdetektionen är lite svår att greppa, och vissa smällar som borde slunga bilen upp i luften snarare får den att börja vobbla runt på vägen där andra smällar som borde få den att vobbla runt på vägen leder till vad som ser ut som en frontalkrock utan dess like. Skademodeller saknas, för övrigt, vilket gör att smällarna som redan i sig är rätt tama tappar ytterligare tyngd.
Hot Pursuit är lite av definitionen av ett generisk racingspel. Ett generiskt racingspel utvecklat kring en grund som i sig är stabil nog för att underhålla, för underhållen blir jag när jag spelar, men samtidigt aldrig engagerar mer än på det där lättsamma tidsfördrivsmässiga planet. Ingenting känns trasigt nog för att jag skall bli upprörd eller ens i närheten av irriterad. Ingenting känns som om det gör något som inte mängder av andra bilspel gör bättre.
Till och med spelets soundtrack känns som en samling av överblivna låtar från andra sammanhang, så bakgrundsskvalpande att de valt att låta ljudeffekterna ta i princip allt utrymme i ljudbilden såvida man inte aktivt går in i inställningarna och tvingar musiken in i förgrunden.
Inte för att jag är sådär värst jättesugen på att lyssna på den aktivt.
Musiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar