Inte endast har jag missat att Forgotten Worlds fanns till Master System. Jag har missat spelet snudd på helt och hållet, sånär som på de gånger en bekant påtalat att han uppskattar det. Visst har jag petat på det, någon gång, men jag tror inte jag gett det ens så mycket tid att jag nått dess andra nivå. Och nu snackar vi liksom några få minuter, på sin höjd. Detta trots att det är ett shoot 'em up, att det är rätt så unikt och är sprunget ur ett arkadfokuserat Capcom.
Capcom var dock inte ett företag jag kopplade samman med Sega under den era då Master System och Mega Drive lockade till sig köpare under sena 80-talet och tidiga 90-talet. Capcom var i mångt och mycket Mega Man och en hel drös med Disney-licenser till NES och SNES. Det är egentligen först i aningen mer vuxen ålder som jag insett hur mycket Capcom uträttat på annat håll, och då kanske framförallt i arkadhallarna. Aktiviteter i Arkadhallar, i sin tur, har sällan varit mer än en pojkdröm som aldrig riktigt gått i uppfyllelse. Dels då jag varit lite lätt socialt tillbakadragen, och dels då jag inte haft arkadhallar i någon omfattning att tala om i min närhet eller de traker jag befunnit mig i oavsett det varit på tillfällig eller otillfällig basis.
Kort och gott.
Zection Z var ju aldrig ett spel sprunget ur arkadhallarna, för mig. Det var ett NES-spel.
1942, likaså.
Bionic Commando, likaså.
Även om jag spelade vissa ursprungliga arkadspel på Commodore 64 så tänkte jag liksom inte i de banorna. Det var Commodore 64-spel som skiljde sig från NES-varianterna. Inte portar av arkadspel.
Lustigt, det där.
Forgotten Worlds, då?
Det har jag inte riktigt kunnat associera till någonting specifikt överhuvudtaget även om jag varit medveten om att det funnits till arkad. Tanken har väl alltid varit att spela Mega Drive-versionen förr eller senare, men nu blev det så att jag inte kunde hålla fingrarna i styr, när Master System tar upp så pass mycket tid av min fritid som konsolen nu faktiskt gör, och hamnade här framför teven med Master System-versionen utspelandes framför mina ögon.
1988 hade inte genren landat i någon slutlighet. Inte på långa vägar. Gradius banade väg för något. R-Type för något annat. Milstolpar bidrig till att subgenrer uppstod och Forgotten Worlds känns lite som att det inte riktigt går att placera i något givet fack överhuvudtaget, för även om det helt uppenbart är ett shoot 'em up är det ett väldigt eget sådant. Likt Fantasy Zone och Xenon 2: Megablast ligger stort fokus på de butiker man stöter på längs vägen, där man kan köpa vapen och andra uppgraderingar för de pengar man lyckats samla på sig via omfattande förstörelse av fiendeskepp och annan skit. Det är autoscrollande, i både sid- och höjdled. På vissa nivåer finns där olika rutter att ta. Och så som man blivit så van att avrunda en nivå i ett liknande sammanhang är en boss givetvis att vänta.
Det är kul att utforska möjligheterna man har.
Tillgången på pengar kan vara ett problem under de första rundorna, speciellt innan man hunnit få grepp om den satellit man med hjälp av handkontrollens två knappar roterar antingen medsols eller motsols. Satelliten både avgör skottriktning och skyddar från projektiler, men där finns vapen som är rätt så oberoende av satelliten även. Målsökande missiler, bland annat. Eldkastare, vapen som skjuts i åtta olika riktningar samtidigt och uppgraderingar som gör vapnens projektiler kraftullare samsas med rustningar, hälsouppgraderingar och diverse annat som kan tänkas vara värt att köpa.
Jag skulle inte direkt vilja börja prata om ett rollspelsinslag, men det är nästan lite så det känns.
Det lönar sig redigt att planera sina inköp väl, trots att spelet är allt annat än långt eller nämnvärt utmanande, och på papper känns Forgotten Worlds riktigt fett.
Tyvärr håller inte presentationen speciellt tätt.
Musiken är lika skrymmande som menlöst pipskrikande och ljudeffekter tar frekvent över de aningen mer melodiösa tonföljder som annars ämnat piska upp någon form av engagerande stämning. Fiender och andra sprites flimrar rätt flitigt och när mycket börjar hända på skärmen samtidigt hänger inte riktigt hårdvaran med längre. Kollisionsdetektionen i de lägen där det finns en omgivning att fysiskt sett ta hänsyn till känns helt ute i det blå och överlag känns det som att det inte lagts ned själ och hjärta i denna port. Och det är inte som att jag vill skylla på hårdvarans otillräcklighet, då det räcker med att blicka åt Power Strike, R-Type eller Fantasy Zone-spelen för att bli varse om att man med lite god vilja kan leverera riktigt tekniskt imponerande upplevelser till Master System.
Oputsat, liksom, och med presenterat via en ypperligt menlös rad-kultur som tycks ha stigit utvecklarna lite åt huvudet i tron om att det är ett uttryck häftigare än vad det egentligen någonsin har varit.
Synd är det, för i grund och botten är Forgotten World ett spel som känns värt att spela. Uppgraderingsmekaniken engarerar och så även gameplay överlag, trots alla tekniska och övriga presentationsmässiga tillkortakommanden.
Något säger mig, därför, att just Master System-versionen är något mer av en kuriositet där övriga klart mer tekniskt potenta varianter är vägen man borde gå. Men för att vara ett shmup till vår lilla men ack så älskade konsol så fyller det sin funktion mer än väl och jag skulle inte alls få för mig att kalla det för dåligt.
Bara så mycket mindre bra än vad det känns som att det hade kunnat vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar