Leger vs. Silent Hill: Shattered Memories (Wii)

Det finns vissa saker som känns så naturliga när de konfronteras i ett Wii-sammanhang att det känns lite som att det var vad konsolen skapades för.

Att lysa upp mörka miljöer med en ficklampa är en sådan sak. Jag vill inte ens tänka tanken på att göra det med en handkontoll, när alternativet är att wiimoten blir en faktisk ficklampa man håller i sin hand.

En annan intressant sak vad gäller ficklampeupplysta mörka miljöer är att de trots lågpolygonighet och annat grafiktekniskt begränsande har en tendens att se så jäkla läckra ut. Det gäller såklart även allmänt mörka men samtidigt punktupplysta miljöer överlag, något som Need for Speed: Carbon vittnar om.

Vad jag försöker säga här är att Silent Hill: Shattered Memories gynnas ofantligt mycket av dess mörker, speciellt då ficklampan får allt möjligt att kasta visserligen underliga men samtidigt löjligt läckra skuggor varthän den pekas. Kombinerat med en hyfsat detaljerad miljödesign där ödeheten ständigt står i centrum, med en visualisering sprungen ur ett grynigt brusfilter, formar de där mindre generiska platserna en känsla av att på ett nästan tvunget vis vilja studera minsta lilla pinal under lupp.

Det är såklart en styrka, att där finns så mycket att upptäcka i vad som lika gärna kan agera kulisser att rusa förbi i jakten på sitt mål. Och det här är ett faktum spelet faktiskt tar tillvara på. Sättet man beter sig på i vissa situationer påverkar det framtida utfallet på ett oftast, men inte ständigt, subtilt vis.



Något som går hand i hand med den psykoanalytiska ton Shattered Memories vill ta sig an, så till den grad att ens framfart med jämna mellanrum avbryts av den psykolog som ämnar hjälpa slutsatser att formas.

Jag blir tillfrågad huruvida jag kopplar samman våld med sex. Jag får svara på vilket sätt jag vill dö, och jag kan vara engagerad eller oengagerad i dessa återkommande sessioner. Jag kan titta psykologen i ögonen likväl som jag konstant kan stirra i hans skrev som han sådär uppviglande sitter och bräsar fram som för att se vad det kan tänkas skapa för reaktioner hos mig.

Att måla sitt hus rosa, för att ens psykolog ber en färglägga en konturbaserad familjebild så som man ser det ideala, för att sedan kastas in i minnena åter bara för att genomleva dem och då konfronteras med det rosa hus man precis talat om, hör till de mindre subtila effekterna av ens agerande. Men det fungerar samtidigt som en bra introduktion till vad man bör förvänta sig och det är något som understryks lite extra när en epikris upprättas av berörd psykolog.

Kanske är patienten i behov av ännu en omgång psykoanalys?

Kanske får man veta än mer om vad som gömmer sig där inne i hjärnans mörkaste och mest otillgängliga vrår?



Att som far förlora sin dotter i samband med en bilkrasch är naturligtvis något som för de flesta rimligen bör vara en påfrestning de inte vill kliva in i. I detta specifika fall handlar det dock inte om död utan om att finna det som försvunnit. Och det dröjer inte nämnvärt länge innan telefonkontakt upprättas, men vid detta laget har saker och ting redan börjat visa sig vara underligare än vad det vid en första anblick verkar vara.

Mobiltelefonen är väldigt central, och något av en port in i det okända. Den kan fota och därigenom fånga saker på bild som blotta ögat inte förmår se. Den kan snappa upp sms-meddelanden från en svunnen tid likväl som ta del av röstmeddelanden som inte alltid tycks vara ämnade för de öron som tar del av dem. Den har en gps-funktion som visar sig vara ovärderlig när man skall orientera sig via den skenbart vidöppna miljöer som i mångt och mycket inte är mer än linjära korridorer med fejkade sidospår som finns där av ingen annan anledning än att skapa en känsla av frihet.

Det blir naturligtvis lite krystat när i princip varenda liten avstickare inom kort visar sig vara en återvändsgränd formad av gigantiska snödrivor eller lämpligt placerade föremål man inte kan ta sig förbi. Hur mycket Shattered Memories än vill ge sken av att inte vara linjärt så lyckas det inte alls med det.

Och det stör, även om upplevelsen i mångt och mycket handlar om en interaktiv resa mer så än vad man tidigare förknippade med ett klassiskt spel.

Sekvenser med utforskande och simpelt pussellösande, där utvecklarna har haft på tok för höga praktiska tankar om wiimoten och dess teoretiska
användningsområden, varvas med intensiva flyktsekvenser där ansiktslösa vidrigheter som är lika smaklöst som genuint obehagligt designade inte önskar annat än att åsamka död.



De långsammare sekvenserna består i mångt och mycket av att vandra runt och utforska diverse likväl som passivt interagera med de fåtal karaktärer som huserar i det annars så öde Silent Hill. Att man i detta sammanhang emellanåt får trycka på A + B, för att låtsas gripa tag i något och flytta det åt sidan, rotera det eller interagera med det på annat försök till realistiskt vis, lyckas snarare med konststycket att rycka en ut ur illusionen mer så än att göra den till något man verkligen lever sig in i.

Avbrotten i form av intensivare flyktsekvenser är dock, i många fall, spelets kanske absolut svagaste, men samtidigt mest obehagliga, moment. Det linjära byts ut mot något klart mer öppet och labyrintaktigt som man under press skall navigera sig genom. De ansiktslösa vidrigheterna har man ingen som helst möjlighet att ha ihjäl, så där finns inte mycket annat att göra med dem än att undvika dem så gott det går.

Kommer de nog nära så kastar de sig över en, varpå man tvingas skaka dem loss, och när så sker brakar ett kontrollmässigt helvete utan dess like ut; Så fort wiimoten ej pekar mot skärmen kan man inte längre orientera sig ordentligt, och att under sjukt pressade situationer försöka få ordning på var man pekar funkar inte.

Det får ett annars rätt läckert inslag, som alltid inleds med att precis allt i ens omgivning fryser till is, att förvandlas till frustrerande dynga som man i allt högre utsträckning önskar slippa konfronteras med igen.

En sådan där sak som är så ögonstickande att sådant man annars hade kunnat ha lite mer överseende liksom blir till inslag i raden av felsteg som de bästämmande individerna gjort under utvecklingens gång, där horribelt karaktärsporträtterande samsas med ett manus vars koncept är ljusår bättre än dess genomförande.



Ironiskt blir det därför, när den stora tvisten kommer och fullständigt sliter min haka ned i golvet och får mig att hoppa upp och studsa runt i soffan jag tidigare satt så skönt nedsjunken i, samtidigt som jag applåderar händerna för en obefintlig publik och raljerar vilt om hur jävla fantastiskt det är. Jag som sällan brukar vara den som inte menar på att det är resan som bör räknas mer än målet.

Shattered Memories knyter dock ihop säcken så snyggt att jag tvingar mig själv att kapitulera och åtminstone närma mig tanken på att acceptera att den stora ursäkten till det otrovärdiga och stundtals patetiskt levererade man stöter på längs vägen till insikt inte är helt utan poäng.