1985 hade Yōko Ishino hade en hit i Japan med låten Teddy Boy Blues.
Varför både Ishino och hennes låt huserade i Segas arkadspel med samma namn som hitlåten, det är sådant jag inte har en aning om.
Ishino var en av två valbara karaktärer för de bonusnivåer som dök upp med jämna mellanrum, där hon gjorde sitt bästa för att under tidspress leta rätt på pengapåsar i ett hus. Teddy Boy, han lade allt krut på en skjutbana istället.
Ingenting av det här tog sig vidare till Teddy Boy till Master System som anlände samma år. Kvar återstod endast de "vanliga" nivåerna, i något omgjord form.
Jag vet inte om det känns som att så mycket gick förlorat, och för någon som inte är intresserad av spelhistoria eller allmänt simpla arkadspel designade för att sluka pengar i rasande takt är Teddy Boy nu precis som då något av en parentes.
Jag menar inte att det är ett dåligt spel eller att det är tråkigt att spela, men det har en svårighetsgrad som får mig att vilja kasta handkontrollen in i skärmen redan efter ett par ynka nivåer, med fiender som kastar sig fram och tillbaka över skärmen som galningar vilka man dör om man nuddar.
Teddy Boy är ett "döda allt du ser röra på sig för att klara nivån"-spel. Fiender hoppar ut ur tärningar, lika många till antalet som det visas prickar på tärningen. Och nivåerna man springer runt på är små och loopar både i sid och höjdled. Ungefär som att springa runt på ett klot, fast i två dimensioner, liksom. Ingen början. Inget slut.
Allt går givetvis på tid, och fiender man skjuter, vilka när de blir träffade förvandlas till små klot som studsar runt till dess att de finner sig tillrätta på någon plattform, måste samlas upp för att de inte skall evolvera till tidsslukande små fanskap. Om man istället snabbt samlar på sig en hel drös med klot får man tid. Så, ja... skulle tidsbrist vara ett problem tjänar man på mer än ett vis av att stressa lite mer än vad man redan gör. Och skulle det vara så att man hittar någonstans jäkligt bra att stå och skjuta fiender utan risk för närkontakt, ja, då kör spelet en CoD och slänger in en osynlig handgranat som får marken man står på att sprängas bort under ens fötter.
Jisses.
Utöver att vara hyfsat stressigt är Teddy Boy även överjävligt svårt, och det kan man väl tycka lite vad man vill om. Själv är rätt glad om jag tar mig så långt som till spelets sjätte nivå. Spelet består av 50 nivåer, men tar ej slut om man mot all förmodan skulle ta sig genom samtliga. Precis som nivåerna loppar loopar även spelet framför att erbjuda någon form av slut. så utöver att eventuellt upplevas som underhållande att spela, finns där inget annat mål än att jaga poäng.
Vilket i och för sig inte behöver vara en dålig sak.
Något annat värt att nämna?
Ja!
Alex Kidd har nog någon form av ursprung här. Dels för att han påminner en aning om vår gulnäsade huvudperson, som för övrigt även han förvandlas till en genomskinlig ängel som lyfter mot himlen när han dör. Dels för att delar av fiendefaunan i Teddy Boy letade sig vidare till Alex Kidd.
Och det var väl ungefär allt jag hade att säga om detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar