Det som skrämmer mig när det kommer till kvinnlig representation i spel är inte Bayonetta.
Det är på alla sätt och vis den övergripande attityden till vilken roll en kvinna skall ha. När hon skall bli räddad. När hon skall bli kidnappad. När hon skall vara ett identitetslöst sexobjekt. När hon skall vara flickvännen, inte individen med ett namn. När hon skall knullas. När hon skall visa hud. När hon skall vara smal. När hon inte skall fronta ett omslag till ett spel. När hon skall visa rumpan. När hon skall behaga. När hon skall allt detta i ett sammanhang som i övrigt ses på som vilket vanligt sammanhang som helst.
Inte som att kvinnor gör ovanstående av egen fri vilja är ett problem.
Förväntningarna är problemet. Sprugna ur kulturen och dess normer. Det finns inget ifrågasättande, och när det väl kommer ifrågasättanden så kommer det kritik mot dessa ifrågasättanden. Det gör det ALLTID när normen kritiseras. Det är ingenting unikt vad gäller just kvinnors representation i spel. Det gäller liksom allt, någonsin.
Bayonetta handlar inte om den norm kvinnorepresentationen dras med i spel överlag. Bayonetta om skamlösa sexanspelningar. Det handlar om svepande kameravinklar som lyckas nästa sig in i de mest intima skrymslen och vrår. Det handlar om en kvinna som är lika medveten om sin sexualitet och sin sexuella utstrålning som hon är medveten om vad den i vår kultur kan åstadkomma när den används på vissa specifika vis. Bayonetta är en tvättäkta förförerska, som finner det lika självklart att suga av sin röda klubba i tid och otid som hon finner det självklart att göra precis allt hon gör med hennes stenhårda image ständigt närvarande. Strider skall ske med stil, sensuell stil och akrobatik som verkligen framhäver hennes kropp och allt det de betraktande männen begär. Bortsett från de självcensurerade bröstvårtorna och könsorganet är det liksom ingenting här som är subtilt. Bayonetta är en ständigt naken och våt mansdröm sprungen ur en mans nakna och våta drömmar, inte en kvinnorättskämperska eller feminist.
Det finns liksom ingen anledning till att försöka motivera Bayonetta genom att peka på satir, hennes uppenbara oberoende av män eller hennes enorma fysiska och psykiska styrka.
Bayonetta är först och främst en spelkaraktär som det är tänkt att män skall vilja runka till.
Presenterad som en kontrollmässig dröm placerad i något av det tightaste i tredjepersonsactionväg av hack and slash-karaktär som lämnat Japan under det senaste årtiondet.
Utöver de där kameramässiga haverier som man nästan kan ta för givet att de infinner sig i ett eller annat sammanhang i liknande sammanhang, där kamera och kontroll och kontrollen över kameran likväl som kamerans kontroll över kontrollen inte vill synka, är Bayonetta ett sådant där exempel att lyfta fram när man vill peka på att någon verkligen brister i skicklighet när det påtalas hur man sprungit in i en framåtskridande vägg. Och vill man kompensera för ens bristande skicklighet så går det utmärkt att fixa mer hälsa, fler typer av attacker, bättre vapen och lite annat smått och gott som ser till att skapa ett större övertag i valfri utmanande situation.
Spela om nivåer. Och det går att grinda glorior, som används som pengar. Prestera bättre. Ta mindre skada. Göra det på kortare tid. Använda färre hjälpande föremål. Brons, silver, guld och platina. Och ytterligare en nivå av platina. Något jag gladeligen tar mig an, när det flyt som Bayonetta erbjuder tycks vittna om någon som faktiskt ser en poäng med glidmedel.
Tempot är verkligen skyhögt från sekund ett, och de stunder av lugn som är utspridda lite här och var känns som absoluta nödvändigheter för att man inte skall tappa andan. Och även om handlingen och sättet den presenteras på föga skulle ha vunnit några Oscars i filmsammanhang har den en ton och attityd som går från både högt till lågt, från ljust till mörkt, på ett progressivt vis i likhet med mycket annat i spelet. Nivåer är indelade i verser, ibland extremt korta verser, som likt de tredelade uppgraden i Darksiders 2 hjälper till att ständigt knuffa spelaren framåt och vidare mot något annat.
Men likt så ofta när det kommer till genren händer någonting när den sista tredjedelen börjar närma sig. Fiender börjar kännas uttjatade. Den ständiga variationen i angreppssätt till hur man tar sig från a till ö under en nivås gång har inte längre samma typ av överrumplande effekt och när bossar börjar återanvändas, och den trötta gauntlet-känslan blir mer påtaglig än den tidigare så tydliga drömmen om att skapa det häftigaste, och det mest omtumlande och överraskande, äventyret någonsin, går luften ur Bayonetta och känslan av samma gamla vanliga tar vid trots att en motorcykelsekvens avlöses av en strid i 360 grader som avlöses av en QTE-sekvens som avlöses av en förstapersonsminispel av fps-karaktär som avlöses av en titt rakt ned i Bayonettas klyfta som avlöses av...
Ibland glimmar det till, igen, under slutspurten. Oftast när spelets huvudkaraktärer står i centrum och det stundtals löjligt campiga och ogenerat sexuella kliver fram i rampljuset. Men när den säcken elegant knyts ihop är det med en sådär klassiskt frustrerande slutstrid där spelets sämsta inslag får stå för utmaningen mer så än en snyggt designad och koreograferad dans som får publiken att tappa andan.
Att spela Bayonetta på Wii U känns underligt, då Nintendo inte direkt brukar värna om liknande obarnvänliga alster där vaginor som smeks till ljusemmiterande exstas banar väg för en interaktiv representation av den ständiga striden mellan ljus och mörker och det där som bara måste finnas mellan de två ytterligheterna. Samtidigt så känns det så rätt, som om det var Wii U som spelet väntade på, för att få glänsa i dess oftast nästan upphetsande stabila 60 bilder i sekunden.
Vi har alla sådana där saker här i världen som kåtar upp oss lite extra, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar