Den är bara runt 30 sekunder lång, denna lilla melodiösa frenetism. Arpeggiot råkade fastna i min hjärna och sedan dess har den suttit där: Musiken som tonsätter resan genom klocktornet.
Musiken i Castle of Illusion starring Mickey Mouse är överlag av det tralliga och trevliga slaget, och jag tror att det är något som bidrar till att skapa den mysiga stämning spelet sätter från första stund.
En polare hade köpt detta spel, och det var hemma hos honom jag testade det för första gången. Han hade Master System. Jag hade NES. Det kändes tacksamt, för då kunde man liksom komplettera de luckor som fanns åt båda håll vad gäller speltillgänglighet.
Inte som att man var fett med rik på denna tid.
Efter en stunds spelande gick både min polare och hans bror ut ur rummet då jag var på god väg att klara hela spelet, och de hade inte hunnit lika långt.
Jag klarade spelet några minuter senare.
Tror att det är Land of Illusion och dess noterbart mer omfattande matighet som är den största anledningen till att jag skjutit Castle of Illusion längre och längre bort från min intressesfär. Jag återkommer gällande det i en framtida blogg, men i skrivandets stund känns det lite som att jag åter tagit det till mig.
Castle of Illusion är alltså ännu ett i raden av väldigt korta spel till Master System, men det sticker ut en aning från mängden genom att under de få minuters speltid det tar att klara det erbjuda vad som aldrig känns som en ofullständig spelupplevelse.
En godisfrabrik, ett klocktorn, ett bibliotek, ett leksaksland, en skog och ett slott tillhörandes en bitter häxa, liksom.
De sex nivåer där finns är helt klart varierade och bjuder på alternativa vägar och flertalet hemligheter. Det faktumet, tillsammans med det audiovisuella och presentationen överlag, med en röv-attack i centrum av den lätthanterliga kontrollen, ger åtminstone mig en upplevelse som känns värd att återvända till om och om igen.
Castle of Illusion släpptes även till Mega Drive, fast utöver att kännas som att de baserar sig på samma grund är de två rätt så olika spel.
Även om Mega Drive-versionen har sina poänger har jag svårt att se att den skulle vara den mer relevanta av de två; Det känns helt enkelt inte lika genomarbetat och har en del tempomässiga problem som Master System-versionen saknar.
(Det var inte speciellt länge sedan en omarbetning av Castle of Illusion nådde marknaden, och jag spelade mig genom den på iPad, men känner att jag har sagt vad som finns att säga om det på annat håll så jag håller det borta från denna blogg.)
Jag tror att det är lätt att det mesta Disney från denna era, som inte var sprunget ur Capcom, är lätt att glömma bort. Dock vill jag påstå att mycket Disney som landade på Segas konsoler, både Master System och Mega Drive, utan större problem kunde konkurrera med det Capcom hade att erbjuda.
Castle of Illusion starring Mickey Mouse känns lite som det första i raden av spel som understryker detta faktum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar