Helt seriöst.
Min puls är uppe i onyttiga nivåer just nu. Det sticker i mina armar. Känner mig snurrig i huvudet. Lite svårt att koncentrera mig.
Visst har jag inte sovit fantastiskt bra inatt, fast den absolut främsta anledningen till att min kropp är i upplösningstillstånd just nu är Gloom.
Namnet är vilseledande.
Det handlar inte om en Doom-klon utan om en Wolfenstein 3D-klon. Dock var det ett evigt jävla tjatande om att folk ville ha ett Doom till Amigan (för jisses, visst kunde ju Amigan leverera ett Doom... det var ju alla Amiga-frälsta eniga om... levera något motsvarande det där spelet från ID Software som fick folk att vallfärda till PC:n och dess DOS med tillhörande Windows).
Vid det laget Gloom anlände (1995) hade Doom redan hunnit bli gammalt (1993) och Wolfenstein 3D smått antikt (1992) likväl som Commodore hade havererat och Amigan som dator landat i limbo produktionsmässigt.
Men, ack, nej. Gloom var en Doom-klon i Amiga-folkets ögon.
Idioter.
Gloom är en variant på Wolfenstein 3D.
Inget annat.
Folket gjorde sig självt en björntjänst när de inte tog spelet för vad det var. Så mycket mer underhållda de hade kunnat bli om de inte försökt finna ett Doom gömt där i Gloom.
Ok.
Förstapersonsskjutare då.
Extremt lågupplöst sådan.
Tag ett styck Wolfenstein 3D och halvera upplösningen i fullskärm så kommer ni nära sanningen.
Det skulle kunna se bedrövligt ut, och det gör det egentligen, men de gigantiska pixlarna i kombination med det sköna flytet samt den intensiva upplevelsen gör Gloom till en fest i färgglada pixelexplosioner utan dess like.
Tänk er något retrocharmigt lir som släpps via XBLA eller dylikt, som har som främsta uppgift att verkligen kännas galet gammalt utan att för den skull inte vara ospelbart, tråkigt eller dåligt överhuvudtaget.
Ett sådant spel som hade fått en halv mer artsy-intresserad spelvärld att gå: Åh!
Runt 20 nivåer fördelade på 3 världar.
Stöd för co-op spelande (2 spelare) lokalt på delad skärm, via nollmodemskabel eller över telefonlinan med hjälp av modem.
Även ett litet dödsmatchläge finns inkluderat för de som vill strida lite.
Perfekt svårighetsgrad och sjukt hardcore.
De typ 6 nivåer varje värld erbjuder måste spelas igenom innan man säkrar sin framfart. Lite trial and error.
Många trånga korridorer.
Mycket fiender.
Inte helt sällan man landar mitt i en hav av fiender precis överallt och då får man panik.
Får man game over får man spela om hela världen. Därav min puls efter att ha klarat sista bossen.
Trimmat ned sista världen till ungefär en halvtimme.
Men en halvtimme när man vet att en sista konfrontation kan vara över och åt helvete på någon sekund om man slarvar, det är sådant som får mina nerver att gå sönder fullständigt. Har spelat om dessa avslutande 30-45 minuter säkert en 5 gånger nu innan jag rodde det hela i hamn.
I övrigt då?
Lite rörliga och roterande väggar (bli inte krossad), hemligheter, ett par olika fiendetyper med specifika egenskaper.
Minispel (hitta en enorm arkadmaskin med ett defenderliknande spel som bör klaras för ett extraliv).
Infraröda glasögon som gör att man ser fiender genom väggar. Osynlighet. Några olika typer av plasmabollar till vapen att använda sig av.
Simpel skit rent konceptuellt och spelmekaniskt.
Klart mer avancerad är spelmotorn som är anpassad för att flyta hyfsat på en oexpanderad Amiga 1200 på 14MHz.
Transparenseffekter och annat smått och gott som trots dess triviala framtoning ändå imponerar sett till hur pass bra spelet flyter på trots alla tekniska hinder som står i dess väg.
Själv spelar jag det på en 50MHz-maskin (Blizzard 1230, för de som undrar) och då behöver man inte fundera på bilduppdateringsdroppar överhuvudtaget (men visst kan det grina lite när det är lite för mycket fiender och liv och rörelse på skärmen).
Meaty eller messy.
Det väljer du själv.
Två alternativa estetiska approacher till detta med död och förintelse.
Pixelkaos möts du av oavsett vad du väljer.
Hatar att Gloom blev så hatat av så många. De som uppskattade det verkade verkligen uppskatta det. De tog det troligen för vad det var.
Idag känns det faktiskt lättare att förhålla sig till spelet än igår. Igår var det en besvikelse. Det var inte en imponerande Doom-klon. Det var bara en Wolfenstein 3D-klon.
Idag är det dock en imponerande Wolfenstein 3D-klon som är riktigt rolig att spela och ligger helt rätt i tiden rent retrocharmsmässigt.
Exakt vad Black Magic hade i åtanke när de skapade spelet har jag inte en aning om.
Det spelar inte så stor roll.
Väljer istället att skriva om historien till min egen fördel. Låtsas som att de aldrig var annat än ironiska med spelets titel och spelade på detta med hur folk skulle komma att tolka den.
För ovanlighetens skull har jag ingenting att klaga på. Gloom är vad det är och jag älskar det.
Allt annat än 5/5 till detta känns som en skymf i mina ögon. Så roligt har jag när jag spelar det. Så übermysigt sönderstressande och stört charmigt lågupplöst är det.
Där finns ett Gloom Deluxe.
Det erbjuder högre upplösning, en omdesignad hud samt färre färger och sanslöst mycket mindre charm än originalet. Det är ett spel jag hatar, för när det försöker få Gloom att vara häftigare än vad det är faller det platt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar