När Dennis Caswells Impossible Mission nådde Master System under 1988 var det föga ett högaktuellt spel längre.
Fyra år tidigare hade det skakat om datorspelsbranschen dels då det lyckades bli en hit hos både spelare och kritiker och dels för att det var ett tidigt spel att nyttja digitaliserade röster.
"Another visitor! Stay a while, stay forever!"
"AaaaaaaaaaaaaaaaaaAAAAAAAAAAAA!"
"Destroy him, my robots!"
Till Master System antar jag det blev rätt mycket av en kuriostiet, men Impossible Missions plats i spelhistorien är fortfarande Caswells kreation reserverad. Och det är inte speciellt svårt att förstå varför.
Utöver dess tekniska landvinningar sett till det digitaliserade talet var det ett för sin tid relativt komplext litet spel som kombinerade en rad olika spelmoment till en oerhört unik helhet.
Spelarens uppgift är att leta rätt på pusselbitar, gömda i föremål utplacerade i rum, i ett underjordiskt komplex. Pusselbitarna måste vridas och vändas på till dess att de passar ihop med varandra, för att fyra till antalet bilda en helhet. Nio dylika pussel måste färdigställas för att en kod skall uppenbara sig. En kod som behövs för att man skall ta sig in genom ett kodlås, bakom vilket spelets upplösning väntar.
I komplexets rum finns där förutom sökbara föremål även hissar, datorer, robotar och svävande klot. Robotar och svävande klot är fiender. Hissar kan man nyttja för att ta sig till platser annars onåbara och datorer kan användas till att tillfälligt inaktivera robotar eller återställa använda hissar till dess ursprungliga positioner.
Det krävs rätt mycket strategiskt tänkande för att ta sig någonstans av värde i Impossible Mission.
Att genomsöka samtliga föremål i ett rum är inte nödvändigtvis något man gör första gången man besöker rummet. Ibland kan man behöva stänga av robotar för att kunna hantera situationen, men har man inte snubblat över någon kod för att göra detta kan man tvingas återvända vid ett senare tillfälle.
Man kan dö hur många gånger som helst, men varje gång man gör så tappar man tid. Man tappar även tid om man ringer upp en dator och ber denna om hjälp med att lösa spelets pussel.
Tid har man inte oändligt av, och tar tiden slut är spelsessionen över.
Robotar och svävande klot beter sig samtliga fullt logiskt. Det är därför nödvändigt att uppmärksamma deras beteenden för att kunna tackla dem på bästa vis. Finns där inslag av slump är denna slump en del i robotarnas logik.
Eftersom det komplex man utforskar är relativt stort skadar det inte att man utöver den automatiska kartritningsfunktionen som spelet erbjuder även ritar en egen karta för hand där man markerar de rum man ej lyckas genomsöka ordentligt.
Impossible Mission kan faktiskt upplevas så som dess titel vittnar om, om man inte låter spelet ta den tid i anspråk som faktiskt krävs för att man kunna utmana det på allvar.
Som port betraktad känns Master System-versionen rätt så fräsch. Det erbjuder aningen hetare grafik än vad originalet till Commodore 64 gjorde, och det digitaliserade talet är intakt. Dock känns det inte som att pixelperfektionen så som den upplevdes på C64 upplevs här, så där går liksom inte att gå från en behärskad version till en annan och tro att allt skall flyta på smärtfritt.
Man får liksom anpassade sig efter de nya förutsättningarna.
Det spelhistoriska arv som Impossible Mission lämnat efter sig (utöver den direkta uppföljare man kan finna i Impossible Mission 2 samt den klart mer avancerade tolkningen i Impossible Mission 2025 som Amiga- samt CD32-ägare kan utforska) är gissningsvis en av anledningarna till att spelet även klart senare letade sig ut till Playstation Portable, Playstation 2, Nintendo DS samt Wii någon gång under 2007. Det släpptes även i dess originalversion via Virtual Console på Wii, men finns dessvärre ej längre tillängligt via den tjänsten.
Master System-versionen är, oavsett övriga versioners varande eller inte varande, klart värd att pröva på. Speciellt om man inte har möjlighet att pröva spelet till något annat format, för då är det nog trots allt originalversionen jag skulle rekommendera, och då av ren puristisk princip.
Och.
Ja.
Där finns absolut en poäng i att spela Impossible Mission än idag, om det är en äkta utmaning till retroupplevelse man är på jakt efter.
Trots att det har en slumpässighetsaspekt som inte känns helt rättvis alla gånger, där bland annat komplexets layout förändras vid varje ny spelrunda, har det ett upplägg som är precis lagomt komplext för att hålla kvar mitt intresse år efter år.
Master System-versionen är inget undantag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar