I perioder har det kastats skit på licensspel, som om det vore något av en förutsättning för att de skulle suga snor.
Själv har jag kanske aldrig riktigt förstått det resonemanget, och det har väl främst att göra med att jag under NES-eran såg en hel uppsjö med licensspel vara några av de bättre jag spelade.
Capcom förvaltade Disney-arvet väl, något jag på senare tid insett att även Sega gjort och i vissa fall till och med bättre än Capcom. Tiny Toons fick sig några redigt trevliga exempel, och så även Batman och en hel rad med andra Sunsoft-producerade förträffligheter, The Flintstones, The Goonies och en lista som är lite för lång för att jag skall bry mig i att expandera den nämnvärt.
Att kunna placera Jurassic Park i denna kategori av lyckadeheter känns lite oväntat, då det är något av en okändhet för mig. Knappt så jag hört talas om spelet överhuvudtaget, även om jag någonstans där i bakhuvudet varit varse om att det existerat.
Jurassic Park-spel känns som att de besökt de flesta plattformar för spel i en eller annan form, även om de inte nödvändigtvis blivit speciellt lyckade.
Som Jurassic Park till SNES, med dess makalöst monotona, röriga och stundtals hopplösa förstapersonsperspektivsutforskande som aldrig tog sig någonstans av relevans överhuvudtaget. Ett inslag som dessutom samsades med andra störande diton, i en upplevelse som var på tok för lång och utmanande för att existera utan någon form av lösenords- eller sparfunktionalitet. Men, visst. Grafiken var ju rätt trevlig och så även åtminstone en av låtarna i dess soundtrack.
Jurassic Park till Master System låter istället rätt förjävligt, och som om det inte vore nog har utvecklarna varit så fräcka att de hittat på en egen historia som inte alls följer filmens. Här är det någon form av djurrättsaktivism inblandad, om så inte uttalat men åtminstone speglat i det faktum att de ödlodronter, förlåt, dinosaurier man skjuter i många fall inte dör utan endast sjunker ned i någon form av djup sömn, eller blir så pass skrämda att de väljer att fly fältet.
Att det låter förjävligt är såklart inte en bra sak, och det är även någon form av överdrift då det mer verklighetsförankrade alternativet skulle vara att det inte låter så värst bra eller minnesvärt. Att det inte följer filmen har dock ingen som helst betydelse, för den där förväntade Jurassic Park-känslan finns där högst närvarande ändå.
Dessutom är det otroligt behagligt att vila ögonen på, och fullkomligt bubblar över med små detaljer som gör att varje nivå verkligen får en egen identitet. Det känns nästan som att det varit någon form av lag att följa under utvecklingens gång, att ingen nivå får kännas den andra lik även om faktiskt gameplay, leverat via en rätt så stel och Prince of Persia-aktig kontroll, håller samman de olika upplevelsemässiga utflykterna.
Kontrollen hör till spelets starkare sidor, för de som uppskattar ett lägre och mer strategiskt tempo än vad ett spel likt Super Mario Bros erbjuder. Och det skapar även utrymme för nivåerna att bli tacksamma att utforska och jobba sig genom från början till slut.
De som fluktat något på Alisia Dragoon till Mega Drive kan säkerligen komma att känna igen den där känslan av att varje litet extraliv, varje tillfälle att hitta något intressant längs vägen, är av värde för spelrundans utgång.
Precis så känns det här, även om svårighetsgraden inte på långa vägar är att jämföra med den rätt höga som Alisia Dragoon för sig med.
Likt Chuck Rock 2 leker med dinosauriers skala gör även Jurassic Park så, där fiender kan gå från storleken av mindre hundar till att inte ens rymmas på skärmen. Det blir visserligen aldrig mer effektfullt än att man blir varse om dess storlek, men tanken är god och tillför mer än den känns underväldigande.
Samtliga tre vapen är tillgängliga från första stund, och även om det sällan är så att det känns som ett måste att växla mellan dem är det absolut så att de projektiler som jobbar på höjden likväl som längs marken är givande komplement till det huvudsakliga och mer horisontellt fokuserade standardalternativet. Så det känns aldrig som att de finns där bara för att finnas där, utan som att samtliga har en tacksam funktion att fylla.
Spelet låter samtliga nivåer utom den sista vara nåbara från sekund ett, och för att nå den faktiska nivån väntar en liten bilfärd av railshooter-karaktär. Ingeting att gå hypad inför att få uppleva, men det finns ändå något sött över det konceptuella som absolut kan matcha den lilla bilens söthet. Dessutom ger det utvecklarna en chans att briljera med sina kunskaper i parallax-scrollande för- och bakgrunder.
Det som sänker Jurassic Park skulle väl främst vara dess oengagerande soundtrack, dess korta längd samt det faktum att det rullar på i typ 30 bilder i sekunden utan att ge sken av att inte kunna rulla på i 60.
Fem nivåer, varav den femte och sista endast är nåbar för de som klarar de fyra första utan att använda sig av ett continue, vittnar inte direkt om en livslängd långt bortom den där första fullständiga genomspelningen. Nog för att man kan jaga poäng, om man vill, eller försöka leta rätt på alla hemligheter nivåerna har att erbjuda, men jag har svårt att se det som att det är däri spelets tjusning skulle ligga.
Snarare är det där första mötet med blixten som tuttar eld på en skog, eller insikten om att marken rasar under ens fötter, som står som några exempel på varför Jurassic Park till Master System blir en hel del mer än ännu en licenstitel presenterat som ett rätt så generiskt plattformsspel man inte riktigt orkar lägga på minnet.
Jurassic Park till Master System är i mångt och mycket den bästa digitala och interaktiva underhållningsprodukten jag sett ha ett ursprung i det specifika varumärket under åren före vårt mer samtida 2000-tal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar