Ibland är det så jävla jobbigt att vara en sådan där som tycker om typ, allt.
Även om jag personligen ser på mig själv som en allätare med god smak är jag samtidig av naturen högst ovillig att avskriva saker som usla innan jag gett dem en chans.
Jag menar, det är ju faktiskt så att det är genom att utmana min smak som jag finner nya saker att vurma för.
Ubisoft har dock inte direkt mitt förtroende, numera. Jag är otroligt störd på detta eviga jävla tjat om att registrera sig på Uplay för att få ta del av fördel x samt y. Beslutet att skjuta upp släppet av ett färdigt Rayman Legends till Wii U fick till och med spelets upphovsman att gå i taket. Att de ens släppte Watch Dogs till Wii U efter många om och men känns som lite av ett, vad skall man säga, tvunget agerande mer så än att de på allvar trodde att det skulle sälja ens hyfsat bra.
Och, visst är det så, även. Att man kan fråga sig hur de kunde tro att det var en god idé att synka släppet av Assassin's Creed 4 till Wii U med de klart mer högpresterande versionerna, framför att låta det åtminstone konkurrera med de tidigare versionerna som spelade på samma planhalva.
Nu tror jag inte för en sekund att ett mer lättsmält agerande å Ubisofts vägnar, sett ur mina ögon som Wii U-ägare och potentiell konsument, hade förändrat nämnvärt. Att tredjepartsspel till Wii U inte säljer vet vi sedan länge, inte ens om det rör sig om så pass publikfriande titlar som Assassin's Creed, Call of Duty och Batmans Arkham-runtrännande. Man kan spekulera att det handlar om att dessa versioner alltid tett sig aningen underlägsna övriga versioner, eller så kan man resonera så som jag gör: Wii U saknar det ekosystem som övriga plattformar erbjuder på flertalet fronter (framförallt online, och användarkontokopplade funktioner som achievements och dylikt).
Det sades att Black Flag till Wii U på ett rent grafiktekniskt plan skulle ha problem med att levera. Och det har det, om det är mjuk och fin bilduppdatering man efterfrågar i typ 60 bilder i sekunden. Även om jag tycker det är synd att det inte flyter på bättre än vad det gör har jag åtminstone i detta avseende full förståelse för att Ubisoft vägrat att lägga krut på denna version då det med absolut största sannolikhet hade varit pengar kastade i sjön.
Dessutom är det så, och detta kommer från någon som brukar vara rätt grinig i dylika sammanhang, att den spelmässiga upplevelse man har att göra med föga kräver det där perfekta flytet.
Assassin's Creed 4: Black Flag är ett av de absolut snyggaste spel till Wii U där finns, både på ett estetiskt och tekniskt plan. Men framförallt på det estetiska planet. Ubisoft har verkligen vågat ta ut svängarna med färgsättningen och sättet ljuset interagerar med miljöerna man vistas i. Det är nästan så att man förväntar sig att värmen skall reta ens lungor när man tar ett djupt andetag, vattnet är i givna sammanhang så lagunblått, och palmernas blad så skrikigt gröna, att det nästan känns overkligt verkligt. Och från bergiga lummiga miljöer med små trädburna hus med halmtak kastas man rakt in i livssprudlande storstäder eller lite mindre byar.
Jag sitter mest bara och gapar över detaljrikedomen, och att strosa runt och utforska miljöerna, stanna upp och studera allt det där som man i så många andra sammanhang helst bara vill rusa förbi då man är så fokuserad på att göra det spelet ber en att göra, är lite som terapi.
Åtminstone för mig.
Synd är det därför att man efter åtskilliga delar i serien fortfarande inte kan förvänta sig någon form av faktiskt gameplay som ens kommer i närheten av att matcha de visuella trollkonster Ubisoft plöjt ned pengar i. Som miljösimulator är Black Flag fantastiskt, men som spel är det snudd på värdelöst.
Pisstråkiga små uppdrag som åtminstone under spelets första tiondel inte känns som mer än en evighetslång tutorial, sällan mer avancerade än att ta sig till punkt x och slåss, eller inte slåss, lite för att till sist ha prickat av det specifika på den där evighetslånga listan av saker att göra längs vägen mot sitt mål.
I sig skiljer sig väl inte upplägget nämnvärt från en hel rad med spel där ett liknande upplägg fungerar alldeles ypperligt, det är bara det att det i detta sammanhang är så oändligt tråkigt att genomföra det som efterfrågas. Och mycket av anledningen till det är att spelets kontroll känns ungefär lika intuitiv som att låta ett kylskåp agera akrobat; I strider trycker man lite menlöst på en drös knappar spelet rekommenderar en att trycka på, men det ges ingen direkt feedback som vittnar om att det man tryckt på gett önskat resultat. Att strida ute på havet, med ett tungt jävla skepp, är möjligen löjligt realistiskt (jag har inte en aning), men det går liksom inte en sekund utan att jag frågar mig själv varför allt är så jävla segt, trögt, och förbannat frustrerande att handskas med. Att jaga någon, vilket man gör både en och två gånger, innebär att i tid och otid råka nudda en vägg eller något föremål som gör att flytet i jakten kommer av sig helt och tid istället får läggas på att trycka på rätt knapp för att hoppa ned från exempelvis väggen man plötsligt sitter klistrad mot vilket i sin tur leder till att den man jagar tar sig så långt bort att uppdraget misslyckas och man får spela om det igen.
Och det finns liknande störande inslag när man skall smyga efter någon, eller skydda någon, där det blir så pinsamt uppenbart att spelet fullständigt misslyckas med att förklara för mig som spelare exakt vilka regler som gäller och vad det förväntar sig att jag skall göra.
Uppdrag spelas om och om och om och om och frustrationen växer och växer och ingenting blir liksom roligare med tiden.
Det hade möjligen kunnat kännas fantastiskt att bara få ränna runt och göra lite vad man vill. Jaga skatter och hitta föremål. Uppgradera sitt skepp. Leka. Som en enda stor sandlåda. Kanske är det så att man får göra det när man kommit visst långt i spelet. Kanske är det så att det är något jag kan ta mig an redan nu, med runt en tiondel av den huvudsakliga kampanjen avklarad. Men jag orkar inte ta reda på det. Kampanjen har liksom sugit musten ur mig fullständigt, och i ärlighetens namn har inte detta med att leta reda på 22 kistor i en stad lockat så värst då innehållet i kistorna överlag är lika intressant som att försöka räkna antal kissdroppar i strålen som letar sig ned i toalettstolen när man uträttar sina behov.
(Man kan givetvis kissa på andra platser än i toalettstolen, men det var ju inte riktigt därhän jag ville komma med min liknelse.)
Att karaktärsporträtten överlag är oändligt trista, och mer som själlösa karikatyrer av hur man sett liknande diton presenteras i mer filmiska sammanhang, gör inte mycket till för att göra mitt vurmande lite mer påtaligt.
Speciellt när det saknas trovärdighet i personligheterna.
Men det går igen i massor av sammanhang. Menar, man kan nyss ha livligt dräpt fem vakter och räddat en fånge som skulle hängas, och på ett par sekunder dör tumultet av och vakter en bit bort verkar inte bry sig ett skit om vad jag fortsättningsvis tar mig an.
Och så det där som skall hålla mig kvar.
Överallt, procent. Procent, procent och procent. Lite som att dessa procent med dess beroendeframkallande natur, skulle vara mer av ett argument till att ta sig an detta utforskande än det faktiska utforskandet i sig.
Och visst är det så.
Varje ny plats man anländer till erbjuder en ny lista med en miljard små, egentligen menlösheter, att ta sig an.
Lite som en GPS-simulator, eller att sitta med en mobil i handen och via någon form av kartor resa runt från namn till namn på kartan bara för att ha gjort det.
Utan något större mål än så.
Jag blir förbannad.
Försöker förstå exakt vad i detta som får folk att vallfärda till det som erbjuds.
Försöker förstå exakt vad i detta som föranleder både spelare och kritiker att dela ut sanslöst höga betyg.
För mig är det här en vacker yta med ett inre som ligger ljusår från att ens närma sig att erbjuda något lika relevant. Spelmässigt känns det som att färdas en sisådär tio femton år bakåt i tiden och innehållsmässigt känns det som att det lagts klart mer fokus på kvantitet framför kvalitet där kvalitet i detta fall då skulle handla om att kännas motiverat.
Nej.
Att Assassin's Creed 4: Black Flag sålt skit till Wii U (för det utgår jag från att det har gjort) är ingenting som rör mig i ryggen. Snarare vittnar det om att Wii U-ägare har någon form av god smak. Och, för säkerhets skull påpekar jag detta, visst är det så att jag skriver såhär för att det låter lite lustigt mer så än att jag på allvar tror att det ligger någon sanning i mitt skitsnack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar