Asterix hade kunnat bli något av ett generiskt licensbaserat plattformsspel.
Istället råkade det bli ett fantastiskt dito, som inte endast sticker ut från mängden för att det råkar vara ett spel till Master System som både är exklusivt och bra.
Det märks ganska så snabbt att Asterix är något av en kvalitetsprodukt, då dess snygga introduktion tar vid. Måhända vi inte snackar regelrätta mellansekvenser, men de bilder som introducerar varje ny plats man besöker är åtminstone charmiga och funktionella. Och lite som för att demonstrera för spelaren den typ av val hen kommer tvingas göra, spelar man en första nivå med Asterix och en andra med Obelix.
Därefter är det fritt fram att välja vilken karaktär man vill spela som, och det är allt annat än irrelevant vilken man väljer.
Asterix är liten och tar sig fram genom trånga passager på ett vis Obelix endast kan drömma om. Där Asterix kan få fatt på en explosiv liten behållare som kan spränga bort hinder hans händer inte kan rå på, får Obelix fatt på sin ack så kära och stora sten. En stor sten kan kastas i vatten för att skapa en blöt och tillfällig plattform att stå på. Dessutom har Obelix en rätt så hård skalle, som han mer än gärna använder för att krossa saker likt Mario krossar tegelstenar när han är stor. Att välja karaktär handlar således inte endast om att välja utseende; Vägarna genom nivåerna kan förändras en hel del beroende på vem man spelar som. Och längs vägen finner man paralyserande alternativ till innehåll i flaskor, eld som kan smälta is och lite annat smått och gott som underlättar ens framfart. Som klassiska hälsouppgraderingar, extraliv och nycklar att låsa upp dörrar med.
Likt många av Nintendos mer givande alster på plattformsfronten jobbar även Asterix med variation vad gäller nivådesign. Inte endast skapar det en dynamik i tempo, utan ger även en upplevelse som sällan står och stampar på en och samma plats även om det finns inslag som återkommer i en eller annan form längs vägen. Nivåerna är dessutom ofta designade med utforskande i åtanke, vilket ger en ständig känsla av att det finns mer att upptäcka om man bara tar sig tid att utorska de möjligheter som ges. Gott om hemligheter, finns det dessutom, vilket ytterligare förlänger tiden man kan tänka sig att spendera tillsammans med spelet.
Och, det är även så att Asterix vågar gå svårt. Det är väldigt lätt att dö, väldigt snabbt och det är inte ovanligt att man ställs inför en passage som skulle kunna sluka de få liv man har tillgängliga i ett nafs om man inte är försiktig. Dock handlar det inte om någon form av Batman till NES-utmaning, utan snarare en välbalanserad och rätt så omfattande resa där det sällan krävs mer än några försök för att få grepp om hur man tar sig an ett visst hinder. Att stressa fram är ingen höjdare, då det finns många tillfällen då man tvingas stanna upp för att invänta rätt tillfälle att göra vad som bör göras för att man skall ta sig vidare.
Att spela Asterix känns lite som att skapa sig en egen personlig resa genom ett äventyr som inte alls är så statiskt som plattformsspel från denna era ofta är, och även om det är helt uppenbart att hårdvaran inte räcker till alla gånger för att få allt att flyta på som sig bör, slowdowns är inte alls en ovanlighet och så ej heller sprites som flimrar, räcker dessa brister inte till för att rucka på det faktum att Asterix har mycket mer att ge än många samtida plattformsspel; Det jobbar liksom utifrån någon form av +1 vad gäller dess innehåll, omfattaning, variation och utmaning jämfört med dess gelikar.
Tänker inte sträcka mig så långt som att påstå att Asterix är ett spel värt att köpa ett Master System för att få uppleva, men däremot tycker jag gott och väl att alla som sitter på ett Master System och uppskattar plattformsspel bör vara varse om att Asterix kan tänkas vara ett alternativ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar