Jag stannar upp och betraktar. Ser till miljön, hur den är designad, uppbyggd. Försöker ta in hur de tänkt, hur konceptet "osynliga väggar" hanteras rent praktiskt (för det är sällsynt att spel är helt öppna, oändliga, sådär).
På just denna front är Resident Evil: Revelations oerhört intressant, och det känns som att det är något som sprungit ur Chronicles-spelen och dess detaljstudier.
Ofta är det så att railshooters är rätt så detaljerade, eftersom att miljöerna är begränsade och man sällan har speciellt stor kontroll över hur man färdas genom dem, vad man tittar på... och så vidare.
Queen Zenobia är inte det enda skeppet. Skeppsmiljön är ej heller den enda miljö Revelations utspelar sig i, då det har en tendens att hoppa fram och tillbaka mellan olika platser i takt med att den inledningsvis rätt så spretiga berättelsen betar av segment efter segment.
På en strand utanför den Atlantis-flörtande staden som gick ungefär samma öde till mötes som dess inspirationskälla.
Snöiga berg.
Ett stort solinsläppande komplex som badar i samma typ av orangeaktiga sken som formade stora delar av min barndom.
Visst kan man beskylla Revelations för att kännas spretigt, speciellt när sekvenser att äventyrade med tillhörande utforskande sätts i stark kontrast till de mer Call of Duty-aktiga fiendevågskonfrontationerna, men det är en övergående känsla då spelet sakta men säkert knyter ihop flertalet av de lösa trådar som tycks gå att finna lite här och var längs vägen.
Det är actioninslagen som blir allt mer påtagliga, och det kan man såklart tycka lite vad man vill om.
Personligen hade jag gärna sett aningen större finess vad gäller utskjutningarna, som väldigt snabbt upplevs aningen för statiska för att upprätthålla något mer ingående intresse.
Visst finns där en drös olika vapen och en drös olika uppgraderingskit att finna och applicera och kombinera lite så som man känner för. Och visst finns där vapen både med och utan sikte, handgranatsliknande varianter, lockbeten och närstridsalternativ, men det är mycket möjligt att det krävs att man vänder sig till spelets högsta svårighetsgrad för att strategen inom alla och envar skall tvingas att lockas fram.
Det blir lätt så, även på lägsta svårighetsgraden, att detta med att fly, i de lägen det är möjligt, känns som ett mer attraktivt alternativ än att fäkta.
Än mer så då fiendedesignen är väldigt lätt att kritisera som enahanda, enkelspårig, sånär som på några rediga utstickare till häftiga bossar samt en och annan individ man får följa från människa till zombie.
Då är det desto roligare att strosa runt och insupa miljön.
Det är så camp.
Flådig och överdådig, rent allmänt hysterisk, med hänsyn till att det är en lyxkryssare vi har att göra med. Och när man börjar finna dess mest välbevarade hemligheter, då är det det högteknologiska som tar vid. Sci-fi-labb, casinon och majestätiska ljusindränkta guldskimrande salar med inglasade hissar där vidrigheter till muterade fanskap kan passa på att skrämma skiten ur en.
Bra så.
Och så som man lärt känna Resident Evil, i dess mest fåniga b-filmsanda, så framställs det även denna gång.
Kanske aningen mindre välbalanserat än vad man hade hoppats på, där allvaret ibland tar sig själv på lite för stort allvar, och de billiga skämten inte blir riktigt så billiga att de slår över till att bli regelrätt roliga. Men visst finns där flertalet tillfällen då alla pusselbitar faller på plats och även de mest dryga av karaktärer får en själ värd att älska.
Jill är relativt stark som huvudperson, och man slipper väldigt mycket onödig sexualisering vad gäller henne sånär som på åtminstone en helt omotiverad buttshot sedd ur ögonen på spelets absolut första fiende.
Hennes mesta sidekick (de har en tendens att framstå som relativt handlingsförlamade och hjärndöda och smälla igen dörrarna framför näsan på en trots att man själv skall passera genom dem sekunden senare) Parker ser ut att vara designad med Thomas Arnroth som utgångspunkt, och hans brytning är av sådant slag att man lär sig att hata den väldigt snabbt. Chris är fullständigt fokuserad på Jill trots att det är med fruktansvärt överflödiga och sexualiserade Jessica han spenderar mest tid med under diverse uppdrag. Det enda Jessica tycks bry sig om är att få Chris på fall med hjälp av hennes fullständiga avsaknad av personlighet annat än på den sexuella fronten. Chris, i sin tur, tycks vara ovanligt omedveten om sitt utseende, och lyckas varken engagera med sina svällande muskler eller sin skäggstubb som endast under en kort tid, vitfärgad av kyla, gör något väsen av sig. Mest dynamisk och som följd intressant är Raymond, med sitt röda hår och omfattande intresse i att läsa mellan raderna och se vad som händer och sker bakom kulliserna som de flesta andra tycks hålla sig framför.
Samtliga aktörer, oavsett, i en soppa av intriger och konspirationer mellan individer, grupper i form av brottsbekämpande verksamheter och terrorister, ungefär sådär som det oftast ter sig i sammanhanget Resident Evil. Här dock aningen mer frikopplat från Umbrella och dylikt än vad jag var beredd på, men samtidigt känns det som en bra sak då det finns gränser för hur länge det känns rimligt att mjölka ett och samma tema.
Det rör sig om någonstans där i trakten av 7-8 timmar för en rätt okomplicerad genomspelning. Min första genomspelning, med Casual som svårighetsgrad.
Toppar avlöses av dalar och någonstans där i mitten av allt landar det genomsnittliga intrycket helheten lyckas med att förmedla.
Samtidigt finns det en kittlande känsla av att en andra runda, på en högre svårighetsgrad, likväl som Raid-läget, kan tänkas bistå med ytterligare en rad kanske inte fantastiska men ändå klart givande timmar.
Jag vill definitivt inte vara utan Resident Evil: Revelations, men upp till de redigt höga höjder de två Chronicles-spelen nådde når det föga. Och visst är det så att Revelations flirtar mer än vad serien på senare tid tycks ha gjort med dess ursprung, och det tänker jag verkligen se på som en positiv sak att konstatera.
Så.
En överlag stabil trea som mycket väl skulle kunna förädlas till en svag fyra under rätt omständigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar