Aztec Adventure hör till den där inte så omfattande skaran av spel som jag spelade en hel del under de år jag hyrde Master System.
Jag tror inte jag någonsin kom in i spelet, ordentligt. Ändå känner jag nu, när jag spelar det på nytt och på allvar för första gången på evigheter med år att jag känner igen mer än jag tycker att jag borde göra. Allt från hur det ser ut och hur det låter till hur det faktiskt känns att spela.
Det här är ett spel som folk inte brukar tycka om, så värst.
Jag tyckte om det lite mer än jag hade tänkt mig.
Tror att detta med att spela det i 60 Hz gör rätt så mycket för upplevelsen då spelet håller ett relativt lågt tempo rent allmänt. Att spela det i 50 Hz får det att kännas som att man rör sig i sirap.
Annars handlar nog mycket om att jag inte tänker mig att spelet skall vara något annat än det är och det baserat på mina tidigare erfarenheter av det.
Och vad är det då?
Tja, det är lite som ett run and gun i Ikari Warriors-stuk fast med äventyrsinslag samt möjligheten att muta vissa fiender med pengar så att de blir ens medhjälpare. Som medhjälpare är de rätt så hjärndöda, men använda på rätt sätt vid rätt tillfälle kan underlätta avsevärt.
Aztec Adventure är i grund och botten linjärt, men då och då finns det möjlighet att strosa iväg på små avstickare, vilka oftast leder fram till en liten miniboss som man måste ha ihjäl för att låsa upp portalen vidare till nästa nivå. Så, även i de sällsynta fall som en avstickare faktiskt agerar genväg till en portal så har man inte mycket ut av det då den kommer vara låst till dess att aktuell nivås samtliga minibossar är dräpta.
Varje nivå jobbar med ett visst miljömässigt tema, åtminstone fram till halvlek då samtliga temata börjar återupprepas fast i mer komplicerad tappning nivådesignmässigt. Även vissa fiender har snofsat till sig och spottar mer projektiler än tidigare och lite annat smått och gott. Det här är inte en bra sak, då spelets rätt låga tempo mer eller mindre kräver konstant variation för att intresset skall kunna upprätthållas hela vägen till dess slut. Så det är väl inte direkt så att jag känner mig superpepp när jag befinner mig där på nivå 7 av 11 med vetskapen om att det inte kommer hända speciellt mycket mer innan jag når den sista och rätt så annorlunda nivån som i mångt och mycket består av ett minibossmaraton.
Något annat varje nivå jobbar med är utvalda specialvapen och annat man kan använda sig av. Som ett par skor som låter en gå på vatten utan att ta skada, eller en virvelvind som gör vad den nu gör (jag minns inte vad den gör trots att jag nyss spelat spelet, så mycket engagerade jag mig i berörd virvelvind).
Det finns ingenting här som får mig att tro att det här är ett spel jag kommer tycka nämnvärt annorlunda om över tid. Det är färgglatt, hyfsat lekfullt och variationsrikt och håller sig långt borta från den där lättsamheten som många andra spel till Master System frotterar i. Och då menar jag att det vågar vara utmanande, och absolut inte vittna om något man ser från början till slut på en första sittning. Det låter rätt bra, kontrolleras rätt fläckfritt, även om det svärd man nyttjar har kort räckvidd och tvingar fram strategier av halvfegt slag, men framförallt har det någon form av tidig Master System-känsla som är svår att sätta fingret på men som samtidigt väldigt ofta bottnade i någon form av unikt koncept som inte gick att finna på annat håll.
Så det är väl vad Aztec Adventure är.
Hyfsat eget och överlag välproducerat men trots detta inte direkt superspännande även om det gör sin sak bättre än förväntat och absolut känns underhållande att spela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar