Way Forward är verkligen mästare på att lura mig.
De fick mig verkligen på fall med a Boy and his Blob. Men sedan när jag började syna det i sömmarna så insåg jag att jag inte alls var av den åsikt jag inledningsvis intalade mig själv att jag var.
Precis samma sak hände när jag tog mig an Batman: The Brave and the Bold: The Video Game. Det började så bra. Jag ville så gärna älska den audiovisuella orgasm jag tog del av. Sedan liksom bara... rasade allt samman, ännu en gång.
Det är inte riktigt så det är med Migthy Switch Force: Hyper Drive Edition. Här finns något bakom den audiovisuella fasaden, som inte tappar dess styrka desto mer tid man spenderar tillsammans med det.
Inte för att det någonsin imponerar så värst, eller känns som ett sådant där spel som man verkligen vill rekommendera till allt och alla.
Småtrevligt, det är vad det är.
Småtrevligt, men fruktansvärt omoget.
Det finns bara kvinnor i detta spel. Och det är viktigt att vi skall förstå att det handlar om kvinnor. På det där viset där hår, hud, bröst och rumpa är relevant.
Relativt oskyldigt, onekligen.
Inte så att vi måste skydda barn från att få se det här. Snarare ligger det på en nivå där det är viktigt att huvudkaraktärens hud på benen syns, trots att hon är iklädd full mundering för hårda tider.
Och så har vi den klassiska biltvätten.
Och det där klassiska "fallet" där byst och rumpa på något magiskt vis lyckas hamna i fokus.
För att inte tala om spelets slutscener, där man med uppenbart en flirt till Metroid årgång 1986 får se huvudpersonen ta av sig lite kläder.
Det här förstör egentligen ingenting. Det känns bara så onödigt. Inte som något som får spelet att sälja bättre, bli en snackis eller vadhelst liknande.
Bakom denna rätt omogna yta finner man dock ett hyfsat klassiskt pusselorienterat plattformsspel, doppat i en lagom dos action.
I grund och botten rätt så kort. Säg två timmar för eftertexter. Några timmar ytterligare om man vill perfekta varje nivå, och då spelets bonusnivåer inräknade.
Spelets lilla tvist är att man kan aktivera eller deaktivera block. Är de aktiverade kan man stå på dem. Aktiverar man dem med något framför så flyger detta något rakt in i skärmen man tittar på när man spelar. Fiender dör, och man själv förlorar hälsa.
Efter en kort stunds spelande så introduceras även katapult-block. Sådant som hamnar i dess väg när de aktiveras kastas iväg i den riktning pilen på dem pekar. Så långt som det är tekniskt möjligt, innan något stoppar framfarten.
Fler inslag dyker såklart upp, men det är relativt små tvister på ett snabbt etablerat koncept.
Om det är något som Way Forward haft problem med så är det att skapa smarta och minnesvärda nivåer utifrån det fundament som spelet vilar på.
De som finns fyller sin funktion mer än väl, men det är ytterst lite man minns från spelet när det väl är över.
Konceptet sitter väldigt snabbt där det skall, men utmaningen stiger egentligen aldrig så värst, sånär som på att det blir mer och mer otydligt vad man skall göra för att ta sig dit man vill.
Nivåerna blir i vissa fall större och rörigare, men oftast mer dryga än smarta. Dock hinner det aldrig riktigt bli till ett allvarligt problem, med hänsyn till hur kort spelet trots allt är.
Dess korta längd är dess främsta styrka.
Således, och ironiskt nog.
Att det sedan bjuder på den där klassiska högkvalitativa audiovisuella inramningen som Way Forward så ofta stoltserar med är såklart även det ett plus i kanten.
Och aldrig att de låtit såhär mycket Sega, med dess semi-hetsiga och Sonic-doftande elektroniska tongångar inte sällan rörandes i j-poppens land.
Något man kan tycka lite vad man vill om. Fast det är väl gällande spelet i stort, antar jag. Det viktiga denna gång är att jag inte känner mig lurad. Likväl som jag känner mig rätt så nöjd med de timmar jag spenderat med detta spel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar