Jag tröttnar ALDRIG på att påtala det.
Team Meat hade en del problem med Super Meat Boy.
Jag vill ju gärna tro att hela fadäsen hade kunnat undvikas om individer i bestämmande positioner hade acceterat de ramar som fanns och jobbat utifrån dessa istället för att spränga dem med råge och först därefter försöka trycka in allt det där som helt uppenbart inte rymdes där inom.
Såhär i efterhand känns det som att det kunde kvitta. Super Meat Boy är fortfarande ett av världens bästa spel, och att det anländer till Wii U en sisådär evigheter år senare är inget jag tänker klaga på.
Välkommen, säger jag snarare.
Det skall bli kul att ses åter.
Shinen, däremot, har haft något av ett annorlunda förhållningssätt till de ramar som Nintendo satte upp för de som ville utveckla mjukvara att släppa till Wii via Wii Ware.
De gav sig fan på att trycka in så mycket som möjligt INOM dessa ramar, och inte nöja sig före de fullständigt krossat samtliga övriga utvecklares prestationer sprugna ur samma förutsättningar.
Jett Rocket, det är liksom... om... hade det släppts fysiskt, som vilket Wii-spel som helst på skiva, hade min enda invändning vad gäller "nyttjat utrymme på skivan" varit att spelet var lite kort. Vad gäller det övriga så, nej. Ingenting.
En Wii-skiva rymmer som mest runt 8 GB. Det motsvarar ungefär, säg, 8000 MB. Wii Ware, däremot, det tillät inte utvecklare att leka med mer än 40 MB.
Och med dessa 40 MB gav Shinen oss, bland annat, detta:
Jag tänker för ovanlighetens skull fatta mig väldigt kort.
Fast Racing League är en upplevelse som kombinerar F-Zero med Ikaruga, där snirkliga banor man kör på med en svävare fort som fan samsas med en spelmekanik sprungen ur två olika färger.
Kör man svart ger svarta boost-plattor en boost, svarta hopp slänger iväg svävaren upp i luften och om svarta plattor hänger uppe i ett tak så kastas man upp i taket och svävar där istället.
Varje gång man växlar färg förbrukar man energi som man samlar på sig i form av klot utspridda på banorna. 5 energiklot erbjuder en boost, 10 är den maximala mängden klot man kan ha, och att växla färg kostar 1.
Man kan hamna i en situation där man är svart och det krävs att man är vit för att kunna hoppa över ett hål i banan.
Så.
Det är det som gör Fast Racing League till en väldigt unik liten upplevelse. Det och det faktum att det audiovisuellt är något av ett litet mästerverk... när man har i åtanke vad spelet haft att jobba med.
Men.
Även om man lägger de hårdvarumässiga och utrymmesmässiga begränsningarna åt sidan är Fast Racing League en tacksam audiovisuell upplevelse.
Estetiken är ren, med tydliga, simpla, texturer och få men klara färger som skapar en väldigt avskalad känsla. Ovanpå denna renhet, något som i viss mån påminner om densamma man kan finna i exempelvis F-Zero X till Nintendo 64, ligger där en drös med visuellt lull som en sol vars strålar lyser upp halva körfältet likväl som värnar om detta med att blända mig som chaufför. Isiga parter av banan glimrar fint, regnet öser ned och sandstormar skymmer sikten.
Allt i näst intill perfekta 60 bilder i sekunden.
Allt med en av de mest direkta och lätthanterade fysikmotorer som ligger där bakom kontrollen i ett svävarracingsammanhang.
Fast Racing League är inget innehållsmässigt monster, men det erbjuder en drös cuper, banor och olika skepp att låsa upp. Där finns en hel del uppdragsinriktade banor att spela, där man skall uppnå vissa kriterer för att kunna se dem som avklarade. Det erbjuder upp till fyra spelare att spela samtidigt på delad skärm, då dock med antalet bilder i sekunden reducerade till 30.
Och sådär som Wipeout har gjort gällande så är musiken av det där mer technofierade transanta slaget. Tyvärr klart mer generisk än minnesvärt melodiös.
Fast Racing League är i vilket fall klart underhållande att spela. Svårighetsgraden skjuter rätt snabbt i höjden och det kräver en hel del nötande för att få fason på.
Det känns äckligt finslipat och likt Jett Rocket vittnar det om något som känns helt obegripligt: Att Shinen lyckats trycka in allt detta innehåll, med så hög produktionskvalité, på ynka 40 MB är ingenting annat än beundransvärt och är man införstådd med att det handlar om en rätt så avskalad arkadupplevelse som inte lånar så lite från F-Zero har jag ärligt talat svårt att se det gå fel med detta spel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar