Om jag hade litat till mina minnen var det inte på Master System jag spelade detta, utan på Mega Drive. Precis som övriga spel i serien. Men ibland luras minnen och jag har väl sakta men säkert börjat erkänna för mig själv att jag minns fel. Att Shinobi inte existerar till Mega Drive överhuvudtaget (även om det finns någon passionerad människa där ute i världen som i detta nu håller på att porta över arkadversionen till konsolen).
Det som slog mig när jag började pilla med Shinobi var att dess tempo var lågt som fan och upplägget strategiskt mer än något annat. Det går inte att rusa genom Shinobi, det är som att be om att saker och ting skall gå åt helvete. Man måste ta det lugnt.
Det är belönande att ta det lugnt, då vad som vid en första anblick känns helt hopplöst vid en andra anblick inte känns så värst svårt alls. Lite som Revenge of Shinobi, och många andra liknande spel (tänker då kanske främst på Rolling Thunder-spelen som känns lite som syskon till Shiobi-spelen).
Nivå efter nivå nöter man sig sakta genom spelet i bästa trial and error-anda, och när det börjar bli lite för jobbigt att spela sig hela vägen fram till något visst man har problem med... ja, då är det dags att börja använda sig av den hemliga knappkombinationen som låter en välja nivå.
Oerhört tacksamt när man vill öva.
Hade aldrig orkat med spelet utan denna funktion.
Nivåerna utspelar sig i olika lager. Ett högt lager. Ett lågt lager. Eller, ibland, bara på olika plattformar placerade i höjdled så att man kan hoppa mellan dem. Vissa fiender förflyttar sig mellan dessa lager, men de flesta gör det inte. Det används därför som ett sätt att dra upp svårighetsgraden en bit in i spelet, genom att låta allt fler fiender förflytta sig mellan de olika nivåerna.
Bonusar och uppgraderingar anländer i takt med att man räddar barn eller klarar spelets allt annat än enkla bonusbanor. Vissa uppgraderingar känns bättre än andra, och det kan röra sig om allt från återställande av hälsa, mer hälsa överlag, vapen, magier och poäng. Visst kan vissa vapen och magier reducera såvrighetsgraden, men det går rätt bra att spela enbart med kaststjärnan och närstridsattackerna också... så det är aldrig tal om att man skapar en hopplös situation bara för att man råkar dö och således tappar sådant man samlat på sig.
Det finns några specifika saker i detta spel som jag utgår från att de flesta fastnar vid. Vissa orkar nöta sig förbi problemen. Andra kanske tröttnar på spelet och lägger det åt sidan för gott.
Jag hörde till skaran som hatade att spelet kastade denna skit på mig, för att det kändes som ett annars riktigt bra spel på simplaste tänkbara vis hade sönder sig själv via ett par oändligt orättvisa sekvenser.
Det gör jag inte längre.
Nu behärskar jag samtliga större hinder förutom det sista, och det känns som att det varit värt att nöta mig fram till denna nivå av erfarenhet.
För världens mest enformiga soundtrack till trots, Shinobi är fan bra. Att glida genom spelet utan att dö eller knappt ta skada (om alls, ens) för att man lärt sig hur det skall spelas... det är en väldigt skön känsla.
Lista!
Spelets sekvenser från helvetet:
1. Mandara
Bossen som tillåter minimalt med fumlande, speciellt om man inte har mer än kaststjärnan att tillgå i vapenväg. Det rör sig om någon ynka sekunds marginal, och man måste få in takten i sitt attackerande för att maximera mängden träffar man kan få in på kortast tänkbara tid.
2. Det där jävla hoppet
Till skillnad från övriga hopp i spelet kräver detta ett löjligt pixelperfekt genomförande. Nu finns det visserligen en väg förbi problemet, om man lyckas roffa åt sig lite magi för att flyga (det är dock inget jag gjort själv, använder mig väldigt lite av magi i spelet överlag eftersom den är svår att komma över).
3. De flygande ninjorna
Väldigt röriga och svåra att undvika till en början, men det visar sig så småningom att de dyker upp vid specifika platser på den berörda nivån och det är inte till att göra annat än lära sig var de dyker upp och hur man enklast tar sig an dem.
4. Masked Ninja
Fyra faser av ren och skär jävla terror. En första fas som kräver milisekundsprecision vad gäller utrymmet man har att attackera snubben som all övrig tid skyddar sig bakom en sköld. En andra fas där man tvingas precis tajma sina närstridsattacker så att snubbens attacker passerar rakt genom en själv utan att utdela någon skada. Därefter väntar en tredje, lyckligtvis lättsam fas, innan den fjärde och sista fasen tar vid. En fas jag inte har en blekaste aning om hur jag skall ta mig an, och har under en mängd försök inte lyckats dela ut mer än en endaste träff som utdelat någon form av skada.
Jag tror att jag en dag kommer att klara Shinobi, i ett enda svep, och jag tror jag kommer känna mig fruktansvärt tillfreds när jag gör det. Och kanske är det just därför som jag låtit spelet piska mig blodig, då jag vet att det är jag som till slut kommer att stå där segrandes.
Om inte detta är en positiv känsla att se delas ut av ett spel vet jag inte vad som är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar