Global Defense är rätt udda.
Lite som att Sega tagit Ataris Missile Command från 1980, som Sega för övrigt lanserade i arkadhallarna i Europa, och av det gjort en någorlunda modern tolkning närmare ett decennium senare.
SDI, Strategic Defense Initiative, som det egentligen hette vittnar om hur det baserat sig på Reagans under 1983 utannonserade försvarsprogram med samma namn. SDI kom att få smeknamnet Star Wars, vilket känns klart mer i linje med det SDI Sega lanserade i form av interaktiv digital underhållning. Att frihetsgudinnan är plockad bort från introduktionen och spelet omdöpt till Global Defense här i Europa är dock sådant jag inte har en aning om bakgrunden till.
Varje nivå består av två olika typer av faser. En offensiv fas, där man flyger omkring med sin SDI-satellit och skjuter på allt som rör sig, eller står stilla, och eventuellt utgör ett hot. En defensiv fas, som spelas ungefär som klassiska Missile Command. Den defensiva fasen behöver man dock inte spela ifall man förstört allt i den offensiva fasen.
En av de saker som får Global Defense att sticka ut är kontrollen. Visserligen går det att handskas med det som en mer klassisk twin stick-skjutare, men det kräver att man antingen är extremt multitaskande och kan använda två handkontroller samtidigt eller har någon att spela med. Väljer man att gå denna väg hanterar en kontrollen av själva SDI-satelliten och den andre dess sikte samtidigt som spelet skjuter automatiskt. Väljer man att spela som ensam spelare med en handkontroll styr man både SDI-satelliten och dess sikte med hjälp av styrkorset, fast endast ett av dessa två alternativ i taget.
Resultatet är en både långsam men samtidigt hektisk liten rymdskjutare där det är en fördel av lära sig nivåerna, fienderas placering och eventuella rutter över skärmen, och finna en trygghet i när det lämpar sig att stå stilla och skjuta och när det lämpar sig att röra på sig utan att ha möjlighet att skjuta. Spelets ursprungliga titel gör således verkligen skäl för sitt namn.
Efter varje avklarad nivå listas lite statistik. Hur många procent av respektive fiendetyp man förstört. Har man förstört allt slipper man, som sagt, spela den defensiva fasen. För mig personligen fungerar detta som en ypperlig morot till att spela igen, igen samt igen för att verkligen lära mig varje nivå så att jag kan nå de där eftertraktade 100%. Annat som kan hjälpa till att underlätta är några få uppgraderingar till ens SDI-satellit, likt snabbare förflyttning och effektivare vapen, men det blir aldrig någonsin tal om att man känner sig än annat i underläge även om man kommer över dessa.
Global Defense är på inget vis en kioskvältare. Det som gör det unikt är i mångt och mycket även vad som motiverar dess existens, och det skall till att man trivs med upplägget för varken musik eller grafik höjer sig upp till några nivåer värda att lägga på minnet. Dessutom är Global Defense ett, så som jag upplever det, väldigt svårt spel vilket grundar för flertalet omspelningar av i princip varje nivå för att nå fram till ett läge där man har ett övertag över de vågor av fiender som anländer; Att kalla det för en memoriserare känns inte det minsta lilla långsökt.
Jag gillar Global Defense.
Jag ser det som ett givet spel i min samling, även om jag kanske måste hejda mig en aning och inte gå fullt ut med ett snäppet högre betyg än vad jag nu gör. Har en känsla av att jag kan komma att ångra mig om jag gör så. Som att jag inte tänkt ett steg längre och låtit den spontana känslan gå före den mer långsiktiga åsikten.
I övrigt har jag inte så mycket att säga, annat än att fågeln Flicky gör små gästspel och delar ut extraliv mellan nivåerna ifall man sköter sig riktigt bra.
Flicky hade kunnat bli en mysig liten maskot åt Sega.
Flicky är ett litet charmtroll, med ett eget charmigt litet spel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar