Master of Darkness försöker inte ens dölja det.
Snarare skryter det med det, då det från första stund står klart att det rör sig om en Castlevania-klon och absolut ingenting annat.
Det är inte i närheten av lika bra som Castlevania till NES. Hur skulle det kunna vara det? Castlevania till NES är ett av världens absolut bästa spel.
Fortfarande.
Det är inte i närheten av lika bra som Castlevania 3: Dracula's Curse. Och vad gäller de senare spelen i serien så är det lite av en orättvis jämförelse då de huserar på hårdvara oändligt mycket fetare än Master System.
Vad Master of Darkness är är en bra Castlevania-klon som har själ nog för att inte kännas som ett menlöst plagiat som inte förmår stå på sina egna två ben.
Det fluktar lite åt Tecmo och Ninja Gaiden med dess hyfsat matiga mellansekvenser, fast här presenterat i stillbildsformat. Det fluktar lite åt Ghosts'n Goblins, kanske som mest när man når den där kyrkogården där zombies vräker sig upp ur marken.
Och så försöker det särskilja sig från Castlevania, nivådesignmässigt, genom att slänga in lite labyrinter här och där, möjligheten att välja olika rutter genom de annars linjära nivåerna samt erbjuda en uppsättning av vapen och specialvapen som inte är karbonkopior av de att finna i Castlevania.
Även om det är lätt att låtsas att bumerangen bara är något av en utseendemässig modifikation av korset, och så vidare.
Sedan blir det, nästan, lite fånigt när man springer runt i klocktorn med roterande kugghjul och stora pendlar att stå på. För att inte tala om de där flerfärgade fönstren som pryder bakgrunden. Nästan så att man kan missta spelet för att vara något helt annat än vad det faktiskt är.
Men, om något så känns Master of Darkness modernare i dess produktion, på både gott och ont. Lite mer strömlinjeformat och mindre frustrerande än vad Castlevania-spel lätt kan upplevas som innan man grävt ned sig i deras själ. Man straffas sällan lika hårt av att spela sunkigt.
Förutom i ett avseende.
Råkar man få Game Over på, säg, bossen på nivå 3-3 så kastas man hela vägen tillbaka till nivå 3-1 om man väljer att fortsätta spela. Det låter lite värre än vad det är, men det är oavsett en sådan där sak som första gången man råkar ut för det får en att fundera på ifall det inte är något i stil med Ninja Gaiden som väntar.
Men det är det inte.
Audiovisuellt lånas det friskt från dess inspirationskällor, något som torde vara mer än synligt på de bilder som huserar här i tråden, men vad gäller musiken är det föga Castlevania-klass som är att vänta; Det vilar något lite för intensivt över musiken, något som tar lite för mycket utrymme i anspråk för att man inte skall tröttna på den efter en stunds spelande.
Det må så vara att det aldrig låter illa, men det känns lite som att musiken skapades i ett sammanhang bortom spelet och inte alls försöker skapa en stämning baserad på de miljöer, den Londonska Jack Uppskärar-era, som allting tycks kretsa kring.
Där finns hjärta och engagemang, här. Det gör det helt tveklöst. Och i ett annat sammanhang, möjligen där Castlevania och Master of Darkness krigat om en och samma målgrupp under lite jämnare förutsättningar, hade det troligen gjort klart mer väsen av sig.
Då hade det rentav kunnat ses på som något av en liten kultklassiker, mer så än något som inte hade en chans mot samtida Castlevania 3 som i sin tur inte hade en chans mot Super Castlevania 4 som redan hade gått vidare till nästa generation av hårdvara.
Sedan hade spelet faktiskt inte alls mått dåligt av lite större variation vad gäller de fiender man möter. Bossarna är hyfsat lekfulla, och det rör sig inte alls om sådana där menlösa sekundsdräpta varianter som finns där bara för sakens skull. Men avsaknaden av något mer, något vågat och eget, hindrar allt från att blomma ut till fullo.
Och det får väl sägas vara gällande spelet i stort.
Det tar sig liksom aldrig bortom det där kompetenta och välproducerade, det stabila och underhållande, och det är synd.
Lite kuriosa är att Master of Darkness är utvecklat av folket bakom rätt så imponerande Disney's Aladdin, och minst lika imponerande Ninja Gaiden, i Segaiansk tappning. Även ökända Masters of Combat är sprunget ur detta gäng.
De arbetade under namnet Sims i samband med utvecklingen av dessa spel, i ett samarbete med Sega som höll i sig ända fram till 2004 då de åter blev självständiga.
Innan Sims var de kända som Sanritsu, och stod då bakom bland annat Gain Ground, Golfamania, Psychic World och en hel drös med andra spel som jag skulle vilja placera i kategorin "rätt så jäkla bra, faktiskt".
Det här är kunskap jag kommit över under dagen.
Man lär så länge man lever.
Tur är väl det, osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar