När jag var liten var Kalle Anka på julafton kul (som "vuxen" hatar jag det av hela mitt hjärta). Tomtens julverkstad triggade tankar om fantastiska möjligheter inom mig. Ingenting kändes omöjligt. Fantasin var det enda som satte gränser.
Jag ritade spel på rutade papper. Byggde berg av sand och formade sanden med hjälp av en tennisboll för att skapa banor för bollarna att rulla i från toppen. Lekte Super Mario Bros på diverse lekparker, där ett moment när man skulle möta draken var något som fick mina föräldrar att se rött. Jag förstår dem, idag. Att ställa en stege lutad mot en lekstuga, och försöka ta sig upp för stegen samtidigt som någon stod där uppe på lekstugan och kastade potatisar mot den som skulle klättra upp.
Inte bra, tror jag.
Men jag lever fortfarande, åtminstone.
James Pond 2: Codename Robo Cod var nog ett spel som anlände i precis rättan tid, då det släpptes i ett skede av mitt liv då jag var lite för gammal för att uppleva mig själv som ett barn, men lite för ung för att vara vuxen. Så att ge sig i kast med en upplevelse som tycktes vara sprungen ur just tomtens julverkstad var inte alls lika skämmigt som att kasta potatis på mina kompisar för att jag lekte draken i Super Mario Bros.
Det finns inte många spärrar i Robo Cod.
Det finns inte många spel överhuvudtaget som ens kommer i närheten av att likna Robo Cod. Inte där man ena sekunden sitter med badmössa i ett flygande badkar för att nästa sekund ducka för levande flygplan när man står på taket till ett skenande tåg. Och av någon anledning var svävande bakelser som klättrade upp mot himlen likt Jacks bönstjälk något som också skulle med där på ett hörn.
Pond kan, om han vill, sträcka ut sin robotrygg till hur höga höjder som helst så länge inte någonting i form av typ ett tak eller liknande säger stopp. Och sedan kan han ta ta tag i det där som säger stopp, och klänga runt i det.
Robo Cod vinner på dess lekfullhet. Att nivåerna är sprängfyllda med föremål på ett sådär klassiskt västerländskt vis, med hemligheter mest överallt. Alternativa utgångar med tillhörande udda rutter. Trots att jag spelat det fler gånger än jag förmår räkna är jag ständigt nyfiken på vad som väntar runt nästa hörn; Ifall jag inte skall snubbla rakt in i något jag tidigare ej varit medveten om.
Det här är ett spel jag kopplar samman med Amiga. Amiga och Mega Drive. Där fanns ett outtalat förhållande mellan datorn och spelkonsolen. Ovanligt var det inte alls med spel som släpptes till båda dessa format. Inte för att James Pond 2: Codename Robo Cod inte skulle ha varit ett spel som släpptes till alla plattformar för spel någonsin, för lite så kändes det, men det var i alla fall så att det var på Amiga och Mega Drive jag spelade det som mest.
Därför är det med glädje jag kan konstatera att denna version till Master System är äckligt väl portad och anpassad till konsolens begränsningar. Det är svårt att fatta att det är Master System man spelar på, när de parallaxscrollande bakgrunderna supermjukt rullar fram, när det stora tåget skenar och allt är sådär färglatt, fluffigt och ofyrkantigt som man egentligen inte blev van att uppleva ordentligt innan 16-bitarskonsolerna hade anlänt.
En eloge, vill jag dela ut.
Och därefter kasta en potatis i ditt nylle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar