Om man vill kan man gräva ned sig i alla licenshärvor, namnrättigheter och förgreningar och annat liknande som har att göra med typ allt vad Wonder Boy heter.
Det tänker inte jag göra.
Jag tänker istället fatta mig relativt kort.
Wonder Boy är ett plattformsspel i hinderbaneskolan. Med det menar jag att hinder upprepas gång på gång på gång fast i allt svårare tappning. Donkey Kong Country är ett klassiskt hinderbanespel, om ett lite mer samtida exempel skulle hjälpa någon på traven med att förstå vad jag är ute efter.
Två knappar nyttjas.
Genom att hålla ned en av knapparna kan man hålla ett lite högre tempo, och även hoppa högre, ungefär som i Super Mario Bros. Man använder samma knapp för att kasta en yxa, om man har hittat en sådan. Den andra knappen används till att hoppa. Inget underligt här, inte mer än att Wonder Boy i mångt och mycket sållar sig till den där skaran av äldre spel som inte nyttjar någon form av mer samtida standardmall för hur fysik skall kännas i plattformssammanhang.
Wonder Boy tar tid på sig att accelerera, och man kan verkligen, och då menar jag verkligen, finlira vad gäller sina rörelser på marken och i luften. Det finns några nivåer i Super Mario Bros som liksom känns skapade för att man skall kunna rusa rakt genom dem. I Wonder Boy känns det som att alla nivåer är designade för att man skall hitta sätt att tackla dem i så högt tempo som det är tekniskt möjligt.
Är man riktigt vågad kan man ta hjälp av en skateboard för att få upp hastigheten rejält, men eftersom att där finns gott om hyfsat krångliga plattformskonstellationer, varav vissa är rörliga, är det alltid lite av ett risktagande att förlita sig allt för mycket på skateboarden, speciellt eftersom att det inte går att stanna när man står på den. Som om det vore någon form av kompensation fungerar skateboarden även som ett extra skydd man tappar, istället för att dö, ifall man nuddar något hinder eller en fiende.
Så, ja, det är lite av en balansgång.
Onekligen.
Spelet består av 10 världar om 4 nivåer vardera. Den tionde och sista världen är endast möjlig att nå ifall man lyckas hitta en docka i de övriga 36 nivåerna. Det är ett självmordsprojekt, om något. Man snuvas inte på slutscener bara för att man skiter i att jaga dockor, dock och lyckligtvis.
I ett inledande skede har jag lätt för att låta mig trollbindas.
Dels av den stora och färgglada grafiken som känns mer som något sprunget ur arkadhallarna än från en 8-bitarskonsol. Det märks direkt att det inte är NES man har att göra med, och alla som har spelat Adventure Island är nog varse om vad jag menar.
Dels av det löjligt sköna flyt man kan få i sin framfart när kontroll och nivådesign hamnar i perfekt harmoni.
Det här är en känsla som håller i sig rätt så länge. Ungefär halvvägs genom spelet, rentav, innan Wonder Boys riktigt fula tryne börjar göra sig mer än synligt.
Det är nästan som om allting börjar om från början, igen.
Fast i svårare tappning.
Riktigt så är det inte, då det fortfarande finns gott om nyanser i nivådesignen för den med ett tränat öga. Och givetvis är svårighetsgraden fortsatt stigande. Men känslan av att allt börjar gå på tomgång är fullständigt omöjligt att undvika. Dessutom malar spelet på i vad som känns som en evighet, och för varje nivå närmare ett tilltänkt mål blir det åtminstone för mig allt svårare att hålla motivationen uppe. De få gånger spelet vågar slänga in något nytt finns där utrymme för en liten nytändning, men glädjen är kortvarig och för varje gång man slängs åter in i det upprepande, det tradiga, faller vurmen i ett allt högre tempo.
Till dess att spelet tar slut, och åtminstone delar av snedstegen känns förlåtna.
Jag vill ju egentligen helst av allt minnas den sköna jakten på hälsa, eftesom att den ständigt sinar och måste fyllas på med hjälp av frukt utspridd lite här och var på nivåerna. Och de där gångerna jag fick fatt på en snäll ängel som för en härligt lång stund gjorde mig odödlig. Alla de gånger jag lyckades undvika en ond ängel som vägrade släppa taget om mig och dessutom fick min hälsa att sina snabbt som fan.
Och det där flytet.
Det är fan inte många spel som får till ett lika skönt flyt som Wonder Boy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar