Nog för att Doom 64 var ett fps av den riktigt gamla skolan redan när det släpptes 1997, men när Quake två år efter dess debut till DOS fått se sig, enligt många, trumfas av allt vad fps på konsol heter i och med Rares Golden Eye 007, fanns det ingen anledning till att vurma för Quakelängre även om det var klart mer avancerat än Doom 64.
Det är svårt att överskatta Quakes betydelse för förstapersonsskjutarna i datorsammanhang, den modscen som växte upp runt spelet, dess flerspelaraspekt och då kanske framförallt online samt allt det som dess 3D-motor banade väg för på sanslöst bred front.
Kanske är det därför som Nintendo 64-versionen aldrig fick en ärlig chans.
Inte nog med att den är kraftigt visuellt nedskalad på ett vis som får Lobotomy Softwares närmare ett år tidigare version till hårdvarmässigt underlägsna Sega Saturn att framstå som ett grafiktekniskt underverk; Sättet som Saturn-versionen handskas med ljus, kanske framförallt den läckra dynamiska ljussättningen vapnens projektiler ger upphov till, går ingenstans att finna i Nintendo 64-versionen.
Vidare har sex nivåer kapats bort likväl som den inledande hub i vilken man väljer svårighetsgrad.
Nine Inch Nails soundtrack går inte längre att lyssna till och vill man inte spela ensam är ett dödsmatchsläge för två spelare det enda som finns att tillgå.
Spontant är det nog lätt att känna att det låter som något av en smärre katastrof, men riktigt så är inte fallet.
Snarare är Quake till Nintendo 64 en uppvisning i otroligt lyckade prioriteringar, där det enda jag personligen kan känna att jag saknar för den ensamme spelaren (och det endast för att jag är medveten om att det finns att tillgå på annat håll) är de där från originalet bortkapade nivåerna.
Inte för att Quake till Nintendo 64 någonstans känns ofullständigt utan dessa nivåer, utan för att de hade hjälpt till att fläska ut den redan fantastiska enspelarkampanjen en aning.
Alla de gånger jag försökt mig på Quake till data så har någonting gjort att jag slutat spela, och jag vill intala mig själv att det har att göra med att quicksave, precis som i de flesta förstapersonsskjutare till data, blivit till något av en kultur att nyttja för att ta sig igenom en förstapersonsskjutarkampanj.
Att ständigt, för säkerhets skull, snabbspara för att snabbladda när man misslyckas med det man tar sig an skapar aldrig en genuin känsla av att saker och ting är nämnvärt välbalanserade, och jag hör till den där skaran som inte har diciplin nog att låta bli att använda mig av skiten när den väl finns där inbakad i upplevelsen.
Quake till Nintendo 64 har ingen snabbsparning, vilket leder till att man tvingas klara varje enskild nivå i ett svep.
Quake är jävligt svårt, även på den absolut lägsta svårighetsgraden, vilket leder till en hel uppsjö av dödsfall i tid och otid. Att försöka gång på gång är något som hör upplevelsen till, och det tvingar fram detta med att lära känna nivåerna utan och innan samt behovet av att pröva olika strategier likväl som se pulsen skena iväg till hälsovådliga höjder när man närmar sig slutet på en nivå med vetskapen om att där fortfarande finns hinder och fiender som vilken sekund som helst kan se till att man dör; Jag kan inte göra annat än att älska dessa faktum.
Det vilar något extremt välbalanserat över nivådesignen och i vilken ordning nivåerna slängs i ansiktet på mig som spelare.
Det går från lätt till snorsvårt, och nivådesignen är lika varierad som smart och får mig gång om annan att slås av häpnad över hur sofistikerat allt känns trots att det är ett 20 år gammalt spel i en hyfsat modern genre jag har att göra med.
Och så flyter spelet på sådär äckligt bra som spel som Perfect Dark endast kan drömma om, med Forsaken 64 och Doom 64 som enda seriösa konkurrenter på denna front sett till de spel inom genren till berörd konsol jag spelat; Nog är detta den främsta anledningen till att det aldrig känns som att det är ett grafiktekniskt monster man har att göra med, och i sammanhanget är det ironiskt nog en sådan sak som får spelet att kännas så oerhört mycket fräschare än många andra liknande spel som haltar fram hur avancerade de än är i övrigt.
Då kvittar det hur snygga de än är när man fångar dem på bild (men, för högre makters skull, se till att stänga av det där vidriga texturfiltrer som får allt att förvandlas till en suddig sörja).
Dessutom kontrolleras Quake till Nintendo 64 på bästa tänkbara vis med hänsyn till förutsättningarna, likväl som jäkligt bra rent allmänt oavsett förutsättningarna.
Snabbt letar jag mig fram till kontrollmetoden som är benämnd som B, där de gula knapparna används för att strafa likväl som förflytta sig framåt och bakåt, Z nyttjas för att skjuta, A och B för att växla mellan tillgängliga vapen och R-axelknappen frambringar ett litet hopp.
Känsligheten i den analoga spaken, som agerar kamera, känns perfekt kalibrerad utan att några ytterligare inställningar känns nödvändiga, och inom loppet av ett par minuter är det svårt att förstå att det är ett fps på konsol man sitter och spelar.
Quake, precis som Doom 64, vittnar om en typ av fps som i det bredare kommersiella sammanhanget sedan längre är döda och begravna. En typ av fps där utforskande och pussellösande är lika centralt för upplevelsen som det faktiska skjutandet.
Knappar man trycker på triggar olika mekanismer som i mer komplexa fall får delar av en nivå att transformeras och nyckeljakter samsas sida vid sida med den ständigt överhängande känslan av att det lönar sig att ransonera redigt vad gäller den ammunition man har att tillgå.
Vissa dörrar behöver specifika nycklar för att öppnas.
Och i just detta sammanhang är allt förlagt till ytterst bruna miljöer som plockade ur ett medeltida sammanhang, där riddare i rustning, troll och magi rent allmänt hör till vardagen lika mycket som de steniga slottsliknande byggnader man rusar runt i efter bästa livsupphållande förmåga.
Ibland konfronteras man med gigantiska bossar, varav några är klart mindre hjärndöda av vad de annars så ofta brukar vara i liknande sammanhang.
Allt till tonerna av ambienta och allmänt obehagliga ljudmattor, som även om de inte är signerade Trent Reznor är värda att hålla volymen relativt hög.
Goldeneye 007, Perfect Dark och Turok-serien i all ära; Quake är något av ett unikum som likt Doom 64 höjer sig högt över den genomsnittliga fps-upplevelsen till konsol från denna era och jag kan inte för en sekund se min samling av relevantheter till Nintendo 64 som komplett utan at just detta spel huserar däri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar