Det vilar något Amiganskt över Bram Stoker's Dracula.
Sättet dess nivåer är uppbyggda på. Hur lite småpyssel här och där öppnar vägen vidare. De hemliga gångarna. Känslan av att "tömma" nivåer. Fiender som inte kommer tillbaka efter att man dräpt dem. Att då och då ställas inför något som känns som lite av ett frågetecken för att det verkar som att man inte kan ta sig vidare. Se saker man inte kan nå, som man får gå lite omvägar för att ta sig till.
För att inte tala om hur Probes och Psygnosis logotyper pryder skärmen innan spelet startat. Fast även Sony är involverade, så det är lite av en Best of-soppa, eller dylikt.
Som plattformsspel gör Dracula inte något nytt. Sanningen är väl den att det här är sådant vi såg under storhetstiden Commodore 64 hade.
Guilty pleasure?
Jag antar det.
Men istället för att bekanta mig med ett spel genom att återvända till det med jämna mellanrum över loppet av typ 20 år, och sakta men säkert erkänna att jag gillar det trots dess brister, går jag i detta fall rakt på sak efter några rundor av spelande för första gången i mitt liv: Jag gillar det.
Bram Stoker's Dracula känns inte likt något annat plattformsspel på Sega Master System. Det känns som ett plattformsspel till Commodore 64 förklätt i en Master System-skrud.
Det är egentligen inte speciellt fult, något bilderna här kanske vittnar om, men presentationen rent allmänt lämnar mycket att önska. Det flimrar och har sig, och när det passar sig drar det sig inte en sekund för att börja rycka när det scrollar i höjd- och sidled samtidigt. Det låter rätt så förjävligt och dess soundtrack lämnar lika mycket utrymme för förbättring som spelets bossar.
Ändå är det ruskigt kul att spela.
På ett långsamt och strategiskt vis, där man lär sig nivåerna sakta men säkert och för varje runda tar sig längre och längre samtidigt som man konstaterar att det där som verkade lite halvlurigt egentligen inte var speciellt svårt alls. Och så lär man sig var man hittar hemligheter som extraliv och annat värdefullt.
Dracula är ett av få spel där detta med att skaffa sig odödlighet faktiskt känns som att det ger något; Man hinner ta sig riktigt långt under den stund som odödligheten varar och det är ett skönt avbrott mot det annars klart långsammare tempot som krävs för att man skall få behålla den lilla hälsa man har tillgodo.
Att välja den lättaste svårighetsgraden innebär att man väldigt snabbt möts av ett slut. Att välja den högsta svårighetsgraden innebär att spelet tycks fortsätta längre än man tänkt sig. Inte för att det någonsin blir speciellt jättesvårt, men då antalet continues är begränsade, antalet nivåer inte obetydliga till antalet och spelet kräver att man tar sig an det hela i ett lite lägre tempo än man först kanske trott så torde det ändå vara något att bita i.
Där finns spår av Castlevania och Ghosts'n Goblins. Små men samtidigt inte helt irrelevanta spår.
Kan ha att göra med levande skelett, facklor att kasta samt... öh... Dracula. För det här med att man kan gå aggressiv och hoppstampa sönder vissa plattformar man står på, det känns mer som... något annat.
Och så låter det en inte stå på de frågeteckensmarkerade boxar man kan nyttja för att nå högre höjder, ifall man går nyfiken och slår sönder boxarna i hopp om att få fatt på någon form av värdefullt innehåll.
Så jävla taskigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar