Någonting inte alls kul hände där i skiftet mellan 8 och 16 bitar vad gäller plattformsspel.
Det låg liksom i dess natur, 8-bitarsspelen, att vara rätt så fyrkantiga i dess visuella uttryck. Med 16 bitar blev det lite av en grej att komma bort från den där fyrkantigheten, men resultatet blev sällan speciellt lyckat. Speciellt inte i sammanhang där tydlighet och precision sedan urminnes tider varit en rätt så central grej för de där upplevelserna som nådde högre höjder.
Donald in Maui Mallard är ett bra exempel på hur fel det kan bli. Så även Pitfall och Earth Worm Jim. Donkey Kong Country-spelen lyckades, åtminstone det första, rätt så bra med att hitta en fin balans mellan det otydliga men samtidigt rätt så självklara, så det är inte så att det inte finns undantag att lyfta fram.
The Jungle Book till Master System landar tyvärr i endast i den där kategorin av 16-bitarsupplevelser som ville vara mer än vad de förmådde. Det faller även in under kategorin 16-bitarsupplevelser olyckligt nedskalade till 8 bitar. För hur mycket det än blir uppenbart att det är tänkt att se rätt så fräscht och avancerat ut för att vara ett spel till Master System så är det lika uppenbart att bristen på tillgängliga färger och begränsad tile-baserad grafik sätter käppar i hjulen.
Dessutom dras spelet med en helt vedervärdig kollisionsdetektion, där ett hopp från en lian kan resultera antingen att man slår huvudet i taket på det lianen hänger i, eller att man flyger upp genom det lianen hänger i, beroende på vilken pixel man för tillfället befinner sig på höjdmässigt.
Det är svårt att se någon logik i hur högt och långt man hoppar, och vissa föremål kan tyckas agera studsmattor utan förklarlig anledning, och ibland tycks man falla ned från en plattform man har ett intresse i att hoppa från innan man ens haft en chans att hoppa från den.
Både kontrollen och spelet rent allmänt känns segt och inte alls så responsivt som man skulle kunna önska. Det funkar inte alls bra spelat i 60 Hz, då det uppvisar diverse grafikbuggar, och det är helt uppenbart anpassat för att köras på 50 Hz-hårdvara.
Nivådesignen hör överlag hemma i den ofta trista västerländska attityden där labyrintliknande utforskande för att finna x antal föremål går före skönt flyt från början till slut med diverse hinder längs vägen.
När nivåerna väl blir linjära behöver man inte längre samla x antal föremål för att klara dem, men istället får man dras med total frånvaro av checkpoints som kastar en tillbaka till början på nivån om man lyckats ta sig hela vägen till dess slut.
I princip allt med The Jungle Book till Master System, förutom det stundtals imponerande men felplacerade visuella, skriker licenstitel sprungen ur allt annat än passion.
Och det är trist. Väldigt trist. För det är inte som att det inte går att skönja allt spelet hade kunnat vara med en tightare presentation överlag. Även om allt det där det hade kunnat vara egentligen inte sträcker sig längre än till en helt okej liten bagatell till licenstitel, som åtminstone försökt variera både tempo och innehåll längs vägen mot det mål jag personligen inte orkar bry mig om att nå.
En väg kantad av att kasta bananer i skallen på elaka apor, flyta omkring på en flod i djungeln ståendes på Baloos mage samt att utan uppenbar anledning vägra gripa tag i en lian man precis kastat sig mot med livet som insats.
Så jävla jävla, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar