Alpha Denshi som samarbetspartner med SNK var en av anledningarna till att Neo Geo skulle komma att bli vad Neo Geo kom att bli. Time Soldiers gavs rentav ut av SNK, och detta i ett skede innan Alpha Denshi gått ADK eller blivit SNK-exklusiva utvecklare. Men det är inte direkt som så att man ser mycket av SNK i Time Soldiers, annat än den uppenbara Ikari Warriors-inspirationen. Det är inte direkt som så att man ser mycket alls av något som vittnar om framtida framgångar, annat än att grafiken inte alls är så pjåkig som den hade kunnat vara.
Time Soldiers vill gärna ge sken av att vara mer än det är, och det genom att stycka upp de olika nivåerna, sprugna ur tidseror, i tre mindre delar. Via någon form av tidsmaskin ges man efter varje del, och ett tillhörande besegrande av en miniboss, möjlighet att kliva in i tidsmaskinen och hoppa till en annan era. Det här är ett måste, såvida man inte råkar skjuta ihjäl en fiende som bär på en teleporter, för att ta sig till varje eras slutboss.
Säg, en eldspyende dinosaurie eller en pansarvagn som skjuter från allt annat än de kanoner den är utrustad med.
Snubblar man över den där teleportern behöver man inte hoppa fram och tillbaka mellan erorna för att nå en slutboss, dock. Då teleporteras man direkt till dito.
Och om man skiter i tidsmaskinen efter en besegrad miniboss? Ja, då tvingas man spendera tid till att hamna rätt igen.
Krånligt? Inte speciellt.
Spännande och givande? Inte speciellt.
Time Soldier kretsar kring ett koncept som även om det på papper låter lite fräckt i praktiken blir till något av ett fiasko. Hoppandet fram och tillbaka mellan de olika tidserorna skapar en känsla av repetitivitet och även om där finns inslag av slump gällande vilken ordning allting utspelar sig i, åtminstone i ett inledande skede, övergår eventuell fascination snabbt till tradighet.
Det saknas finess.
Små detaljer överallt som vittnar om att det någonstans under utvecklingens gång brustit, oavsett det är en port trogen ett arkadoriginal eller ej.
När man står vänd med blicken framåt skjuter man projektiler placerade till höger om en själv. Står man vänd åt något annat håll skjuter man projektiler som är sprugna ur centrum av ens kropp. Det ser dumt ut. Det känns dumt. Det är dumt. Går man upp för en trappa, riktad åt höger eller vänster, kan man inte skjuta i en vinkel som gör det möjligt att nå de fiender som står i slutet av trappan och skjuter för glatta livet mot en själv. Vissa bossar lämnar tydliga zoner av säkerhet, oftast uppe i skärmens hörn, där man kan stå och dela ut skada bäst man vill utan minsta lilla risk att blir träffad av något olämpligt och dö. Musiken är enerverande. Estetiken är rätt spretig och överlag rätt så motbjudande och grillig. Flygande fiender, som man inte tar skada av eftersom de flyger över ens huvud, saknar skugga på marken vilket gör det omöjligt att förstå att de är flygande. Projektiler, däremot, kastar en skugga. Mycket förvirrande och ologiskt.
Där finns möjligheter till vapenuppgradering. Specialvapen som har några olika styrkor att tillgå. Trista är de, och använda rätt så är de så kraftiga att bossarna blir så menlösa att de blir menlösa.
Efter några rundor där jag drivits av tanken på att klara spelet blev det därför dags att inse att jag inte kände mig underhållen. Att spelandet primärt var av principiell karaktär. Och inget co-op-läge i världen hade kunnat förändra detta faktum, men jag antar att det är en bra sak att det finns där som ett alternativ för de med vänner att spela med.
Time Soldiers är i de flesta avseenden ett rätt fult, obalanserat och allmänt menlöst litet spel. Vill man ha en liknande upplevelse som verkligen känns värd att nöta, och dessutom är välljudande, välbalanserad och strategisk som fan så är Secret Commando ett mycket bättre alternativ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar