Vill tycka om det här.
Det är lite sådär som ett koncept kan vara ibland. Fantastiskt i teorin men inte alls lika fantastiskt i praktiken.
Kittlande, att se en klassisk plattformsnivå i 2D förvandlas till något helt annat i 3D.
Men när plattformsnivån i 3D känns tom och ihålig, och själva läckerheten i att växla mellan de två perspektiven lagt sig, så finns det inte mycket kittlande kvar.
När Super Paper Mario var nytt hade det en dialog som var väldigt självmedveten, väldigt meta, att luta sig tillbaka på. Sida vid sida med nyhetens behag.
Funkar inte så bra idag.
Sju år senare och en genomspelning lite vagt ihågkommen så känns dialogen mest som en light-variant på det där ändlösa babblet man möts av när man tar sig an Capcoms fullständigt sönderpratiga Ghost Trick.
Jag skrattar inte längre.
Kanske har jag blivit tråkig.
Det finns ett erfarenhetspoängsystem med typiska erfarenhetsnivåer och sådär, men det kunde väl kvitta då spelet är så lätt att det sista man oroar sig för är att dö.
Inte ens bossarna bryr sig i att försöka.
Inte ovanligt att man klarar dem nästan utan att förlora hälsa... på typ första försöket.
Det finns föremål att samla på sig, men då behovet av att använda dem sällan infinner sig så känns de inte speciellt spännande.
Marios förmåga att växla mellan 2D och 3D är essentiell, typ alltid, bara för att hela tiden kunna byta perspektiv och försäkra sig om att man inte går miste om något. Därför känns det bara jobbigt att ikläda sig rollen av glidflygande Peach, eldsprutande Bowser eller höghoppande Luigi.
Nästan så att jag tror utvecklarna insåg detta under utvecklingens gång, för det är mer än sällan man behöver använda sig av trions unika egenskaper.
Det estetiska pendlar mellan sanslöst inspirerande och iögonfallande till monotont och allmänt livlöst. I dess sämsta stunder påminner Super Paper Mario om ett försök till tidiga 2000-talets mer generiska Flash-grafik.
Att tillaga saker med hjälp av föremål är tråkigt.
Att jaga spelets 256 kort är tråkigt.
Att sakta jobba sig genom kapitel efter kapitel efter kapitel med lättsamma pussel, noll utmaning, mängder av babbel och ett ständigt mer och mer irriterande perspektivväxlande är...
...tråkigt.
Super Paper Mario är tråkigt.
Vill tycka om det här.
Det är problemet.
Jag vill.
Jag kan inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar