När det stora uppfucket även känt som droppandet av Super Meat Boy till Wii Ware kom kunde jag inte bli annat än regelrätt förbannad, samtidigt som det var så väntat att det inte kunde kännas som mycket annat än patetiskt.
Om man känner till begränsningarna, och har saker och ting att förhålla sig till, men skiter i dessa när man utvecklar ett spel.
Då får man faktiskt skylla sig själv.
Shin'en gick en annan väg. De kände även de till begränsningarna. Men, istället för att låta sig slås ned av de, för en modern publik, ynka 40 MB som Nintendo lät utvecklare använda sig av i spel som skulle komma att släppas via Wii Ware såg de till att se på utrymmet med realistiska ögon.
Resultatet?
Ett jobbigt snyggt plattformsspel i tre dimensioner till Wii, som utan problem hade kunnat konkurrera rent grafiktekniskt med valfritt dito släppt på skiva och där nyttjat 100-200 gånger så mycket utrymme.
Och så går det i 60 jäkla bilder i sekunden.
Wow, liksom.
Jett Rocket är ett relativt kort spel, och det gör egentligen ingenting nytt som inte gjorts tidigare i en eller annan form.
Det här hade kunnat vara ett problem om det inte vore för att varje nivå under produktionens gång förvandlats till något som känns som ett unikum. Återkommande miljöer har med hjälp av varierad ljussättning och frustrerande smart bruk av texturer kommit att på ett grafiktekniskt plan nå upp till en nivå som nästan matchar den man kan finna i Super Mario Galaxy.
En vanlig plattformsnivå följs upp av ett race på vatten. Ett hopp från en klippa övergår till en fallskärmssekvens. Tidigare otillgängliga plattformar blir plötsligt tillgängliga när man snubblar över en hoverboard och när inget annat tycks hjälpa kan man alltid pröva att leta rätt på en bomb att kasta in i fanskapet man vill göra något med.
Den variation man kan finna i Jett Rocket måste sägas vara rätt störd, med tanke på förutsättningarna. När dessutom allt från bossar, nivådesign till det oerhört Nintendo-doftande ljudlandskapet, som fokuserar mer på ambienta tongångar än på medryckande melodier, skriker kvalité går det inte att göra annat än att kapitulera.
Jett Rocket är ett sådant där spel som är väldigt skönt att spela. Kontrollen och kameran funkar klart tillfredställande, även om kameran är klart sekundär kontrollen. Att rusa genom spelet tar inte många timmar, men att samla på sig samtliga 1000 solceller som finns utspridda över spelets nivåer är inte en helt tvärenkel sak att ta sig an.
Fast egentligen tycker jag inte att spelets relativt korta längd är ett problem, då det liksom banar väg för att man faktiskt skall orka försöka göra allt spelet uppmuntrar en till att göra. Sedan är det även så att det inte ges något konkret utrymme att hinna tröttna, då spelets tempo är rätt högt från början till slut.
Och så har vi det där med att Jett kan flyga ovanför marken i kortare stunder efter att ha laddat upp sitt jetpack. Jetpacks når sällan upp till dubbelhoppets höjder, något som Jett Rocket saknar, men samtidigt banar det väg för ett liiite större djup i plattformandet än vad man kan ana vid en första anblick.
Nintendo 64 känns lite som en era man har tittat på under utvecklingens gång. Spel likt Super Mario 64 och Banjo Kazooie har onekligen agerat förebilder, och sämre inspirationskällor hade man faktiskt kunna ha. Där finns till och med en bossfight som känns som inte så lite skamlöst plockad från just Super Mario 64.
Det är rätt gulligt, om inte annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar